Naturvårdsverket sammanställer statistik över uppkomna och behandlade avfallsmängder i Sverige. Statistiken delas upp på 18 branscher samt hushåll och på 51 avfallstyper och olika behandlingar. Statistiken används för att följa upp och utvärdera åtgärder på avfallsområdet, till exempel avfallsdirektivets mål på EU-nivå, de svenska miljömålen och Sveriges nationella avfallsplan och avfallsförebyggande program. Naturvårdsverket är den myndighet som ansvarar för den nationella avfallsstatistiken i Sverige. Naturvårdsverket uppdrar åt SMED (Svenska MiljöEmissionsData) att ta fram det data som behövs. SMED använder i första hand uppgifter som rapporteras in i andra sammanhang, till exempel i miljörapporter. Förutom detta används data från branschorganisationer och sektorsmyndigheter som bedöms ha tillräcklig kvalitet. Dessutom görs kompletterande undersökningar i form av enkäter till företag. Att få en fullständig bild av avfallsmängderna är dock svårt. Många avfallsflöden och avfallsfraktioner är svåra att mäta eftersom antalet verksamhetsutövare är mycket stort. Av resursskäl kan sällan totalundersökningar göras, därför undersöks ett urval och sedan görs urvalsuppräkning.

Avfallsstatistiken omfattar avfall som importerats till Sverige för behandling, men inte det avfall som exporteras och som behandlas i ett annat land.

Statistiken tas fram och rapporteras vartannat år med startår 2002. En större metodförändring skedde mellan rapporteringsåren 2008 och 2010, varför data före 2010 inte är fullt jämförbar med data för 2010 och framåt. Jämförbarheten från år till år före respektive efter denna förändring är relativt god. Avgränsningar och definitioner har dock förändrats i viss mån över tiden.

I de data som ingår i denna indikator så ingår inte avfallstyperna muddermassor och mineralavfall från gruvverksamhet, det senare representeras av avfallskategorin ”annat mineralavfall” där mineralavfall från gruvor är absolut dominerande. Exkluderingen av dessa avfallstyper är nödvändigt för att kunna synliggöra och analysera andra avfallstyper då dessa utgör en så pass stor andel av avfallet (mineralavfall från gruvor stod för över 75 procent av uppkommet avfall 2020). Dessutom behandlas majoriteten av dessa avfallstyper på endast tre olika sätt; utsläpp i vatten eller markbehandling eller deponering.

Bakgrund

Avfallet som uppkommer i samband med vår konsumtion av varor och tjänster samt i produktionen är ofta outnyttjade resurser som kan vara en tillgång för ekonomisk och social utveckling i samhället.

I Sverige och EU pågår arbete med att övergå till en cirkulär ekonomi med ökad resurshushållning av avfallet för att minimera hälsoproblem, ekonomiska förluster och miljöskador. Behandlingen av avfallet följs upp i miljömålssystemet för att bevaka hur hushållningen av resurser utvecklas.

Indikatorn behandlat avfall har koppling till Agenda 2030 och då främst mål 12 - hållbar konsumtion och produktion. Den kopplar också till miljökvalitetsmålen god bebyggd miljö och i viss mån också giftfri miljö.

Avfallstrappan

Den så kallade avfallshierarkin (avfallstrappan), implementerades i Sverige i kapitel 15 i Miljöbalken år 2016 från EU:s ramdirektiv om avfall. Där beskrivs prioriteringsordningen för hur avfall ska tas omhand:

1. förebyggande
2. förberedelse för återvinning
3. materialåtervinning
4. annan återvinning (t.ex. energiåtervinning)
5. bortskaffande (t.ex. deponering)

Målet för behandling av avfall är att hamna så högt upp på avfallstrappan som möjligt. Det betyder att om avfall inte kan förbyggas, ska man i första hand försöka återanvända avfallet i den mån det går, och därefter är materialåtervinning att föredra före andra typer av återvinning. Det avfall som inte går att återanvända eller återvinna måste istället bortskaffas.

Enligt avfallsdirektivet ska alla EU:s medlemsländer ha avfallsplaner och särskilda avfallsförebyggande program. Dessa tas i Sverige fram av Naturvårdsverket och en plan som sträcker sig mellan 2018–2023 fastställdes 2018 och reviderades 2020. Också Sveriges avfallsförebyggande program har reviderats och ingår i den nya avfallsplanen ”Att göra mer med mindre - Sveriges avfallsplan och avfallsförebyggande program 2018–2023”.

Miljöbalken (1998:808)

EU:s ramdirektiv om avfall (2008/98/EG)

Förebygga avfall för miljöns skull

En stor utmaning inom avfallsområdet är att förebygga avfall så att det överhuvudtaget inte uppkommer. Att förebygga av avfall har högsta prioritet av flera orsaker. Många miljöproblem är direkt eller indirekt förknippade med avfallsflödet och användning av naturresurser till följd av vår produktion och konsumtion av varor och tjänster. Minskade avfallsmängder bidrar också till att minska spridningen av farliga ämnen.

Sett till den totala mängden uppkommet avfall i Sverige så minskade avfallet mellan 2014 och 2018, för att sedan öka igen till 2020. När muddermassor och annat mineralavfall räknas bort från det uppkomna avfallet så kan vi se en ökande trend mellan 2012 och 2018, men dock en liten minskning mellan 2018 och 2020.

Slutbehandling av avfall

I denna fördjupningstext beskrivs den slutbehandlade mängden avfall exklusive muddermassor och mineralavfall från gruvverksamhet. Slutbehandling av avfall innebär någon av de tre nedersta stegen i avfallstrappan. Av det slutbehandlade avfallet 2020 återvanns 84 procent vilket är en minskning med 1 procentenhet sedan 2018.

Icke-farligt och farligt avfall

Den totala mängden slutbehandlat avfall som utgörs av farligt avfall har legat runt 5 procent sedan 2010. 2020 var andelen 6 procent.

Andelen icke-farligt avfall som återvanns 2020 var 84 procent medan andelen farligt avfall som återvanns var 43 procent. Andelen återvunnet farligt avfall har ökat från 38 procent år 2016, medan andelen återvunnet icke-farligt avfall har legat relativt stabilt sedan 2010.

Andelen av det slutbehandlade icke-farliga avfallet som materialåtervanns har legat relativt stabilt kring 15-18 procent sedan 2012. Nivån är dock lägre jämfört med 2010 då den låg på 21 procent. Trenden för andelen icke-farligt avfall som behandlas biologiskt är ökande, från 6 procent 2010 till 13 procent 2020.

Andelen bortskaffat farligt avfall varierar mycket från år till år och är högre 2020 (57 procent) jämfört med 2018 (47 procent). Andelen materialåtervunnet farligt avfall är mer stabilt och ligger på ungefär samma nivå sedan 2010. Den vanligaste behandlingstypen för farligt avfall är deponering.

För icke-farligt avfall behandlas de största mängderna enligt avfallstrappans steg ”annan återvinning”. Här ingår till exempel kategorin där avfall används som funktionsmaterial på deponi, som konstruktionsmaterial på eller utanför deponier, som återfyllnad samt energiåtervinning. För farligt avfall behandlas de största mängderna enligt avfallstrappans steg ”bortskaffning”.

Politiska mål

EU-mål

I EU:s ramdirektiv om avfall (se länk i stycket om avfallstrappan) finns, förutom bland annat bestämmelser som styr mot avfallshierarkin, följande mål:

• Senast 2025: Förberedande för återanvändning, materialåtervinning och annan återvinning av icke-farligt bygg- och rivningsavfall, med undantag av jord och sten, ska uppgå till minst 70 viktprocent. Samma mål återfinns också i det svenska miljömålssystemet (se etappmålen nedan).
• Senast 2025: Förberedelse för återanvändning och materialåtervinning av kommunalt avfall ska öka till minst 55 viktprocent. Senast 2030: Förberedelse för återanvändning och materialåtervinning av kommunalt avfall ska öka till minst 60 viktprocent. Senast 2035: Förberedelse för återanvändning och materialåtervinning av kommunalt avfall ska öka till minst 65 viktprocent (se etappmålen nedan).

Målet om bygg- och rivningsavfall är dock ännu inte uppnått, utan Sverige ligger på omkring 52 viktsprocent istället för 70. Målet om kommunalt avfall har inte heller uppnåtts, här ligger Sverige på en nivå om cirka 40 procent.

Miljökvalitetsmål

För avfall (hållbar avfallshantering) lyder preciseringen under miljökvalitetsmålet God bebyggd miljö att ”avfallshanteringen är effektiv för samhället, enkel att använda för konsumenterna och att avfallet förebyggs samtidigt som resurserna i det avfall som uppstår tas till vara i så hög grad som möjligt samt att avfallets påverkan på och risker för hälsa och miljö minimeras.”

Miljökvalitetsmål

Etappmål

De etappmål som rör avfallshantering innebär att:

• Senast år 2023 ska minst 75 procent av matavfallet från hushåll, storkök, butiker och restauranger sorteras ut och behandlas biologiskt så att växtnäring och biogas tas tillvara.
• Förberedande för återanvändning, materialåtervinning och annan återvinning av icke-farligt bygg- och rivningsavfall, med undantag av jord och sten, ska årligen fram till 2025 uppgå till minst 70 viktprocent.
• Senast 2025 ska förberedelse för återanvändning och materialåtervinning av kommunalt avfall ha ökat till minst 55 viktprocent, 2030 till minst 60 viktprocent och 2035 ha ökat till minst 65 viktprocent.
• Av de förpackningar som släpps ut på marknaden i Sverige för första gången ska andelen som är återanvändbara öka med minst 20 procent från år 2022 till år 2026 och med minst 30 procent från år 2022 till år 2030.
• En ökad andel av livsmedelsproduktionen ska nå butik och konsument år 2025.
• Matsvinnet ska minska så att det sammantagna livsmedelsavfallet minskar med minst 20 viktprocent per capita från 2020 till 2025.

Etappmål

Nationella avfallsplanen och det nationella programmet för förebyggande av avfall

Sveriges avfallsplan och avfallsförebyggande program 2018–2023 beskriver Sveriges arbete med att förebygga avfall och nå en mer resurseffektiv och giftfri avfallshantering i enlighet med avfallshierarkin.

Arbetet fortsätter med de särskilda strömmar som identifierades i tidigare planer och program som viktiga:

• Livsmedel
• Textil
• Plast
• Elektronik
• Bygg- och rivning
• Nedskräpning

Att göra mer eller mindre - Nationell avfallsplan och avfallsförebyggande program 2018–2023

Styrmedel

Producentansvar

I Sverige finns det lagstiftat producentansvar för sju produktgrupper: förpackningar, fiskeredskap, vissa tobaksvaror och filter, våtservetter, elutrustning, batterier, ballonger, däck, bilar och läkemedel. Producentansvaret innebär att producenterna ansvarar för att samla in och ta hand om uttjänta produkter och syftar till att styra producenterna att utveckla mer resurssnåla produkter som är lätta att återvinna och är fria från miljöfarliga ämnen. Förutom de lagstiftade producentansvaren finns det frivilliga åtaganden som liknar producentansvar för kontorspapper och för lantbruksplast. Producentansvaret har medfört ökad återvinning och medvetenhet om avfallshantering.

Producentansvar

Minskat användande av plastbärkassar

I slutet av 2016 beslutades om en ny svensk förordning om plastbärkassar med bakgrund av de bestämmelser som införts i EU:s förpackningsdirektiv. Syftet med lagstiftningen är att minska förbrukningen av plastbärkassar och därmed minska nedskräpningen orsakat av dessa samt att främja ett mer effektivt resursutnyttjande.

Målet är att tunna plastbärkassar inte överskrider:

• 90 påsar per person och år senast den 31 december 2019 och
• 40 påsar per person och år senast den 31 december 2025

Förordningen om plastbärkassar (2016:1041)

EU:s förpackningsdirektiv (94/62/EC)

Engångsplastdirektivet

År 2019 beslutade EU-kommissionen om ett nytt direktiv om minskning av vissa plastprodukters inverkan på miljön. Direktivet, som under 2021 implementerades i svensk lagstiftning, innehåller krav på att vissa produkter ska reduceras från marknaden, och för andra produktkategorier finns det krav på minskningsmål, krav på ansvar för nedskräpning med mera.

EU:s direktiv om minskning av vissa plastprodukters inverkan på miljön (2019/904)

Deponireglering

Deponiförordningen (2001:512) infördes 2001. Ett av syftena med införandet var att öka resurshushållningen och minska miljöpåverkan. Införandet av förordningen har gett goda förutsättningar för en säker deponering. Samtidigt har mängden avfall som deponeras minskat avsevärt. Krav och kostnader för deponering har stigit som en följd av deponeringsbestämmelserna, men även av annan lagstiftning som syftar till att minska deponeringen, exempelvis deponiskatten. Lagen om skatt på avfall som deponeras infördes 2000. Syftet med denna skatt var att öka de ekonomiska incitamenten att minska mängden avfall samt behandla och återvinna avfall på ett miljö- och resursmässigt bättre sätt. Skatten är konstruerad så att allt material in till en avfallsanläggning beskattas. Avfall som förs ut från anläggningen eller som används för konstruktioner medges avdrag. Även avfall som av miljöskäl är mest lämpliga att deponera medges avdrag.

Förordningen om deponering av avfall (2001:512)

Lag om skatt på avfall (1999:673)

Mer om avfallsdata

För information om avfall hänvisas till Naturvårdsverkets rapportserie Avfall i Sverige som ges ut vartannat år (senast med statistiken från 2020) och till SCBs hemsida.

Avfall i Sverige 2020

SCBs hemsida om avfall