Ett lands biokapacitet representerar produktiviteten hos dess ekologiska tillgångar: odlingsmark, betesmark, skog, fiskevatten, bebyggd mark. Dessa ytor kan även absorbera avfall, särskilt koldioxidutsläpp. Diagrammet visar att de största andelarna av fotavtrycket utgörs av koldioxidutsläpp från konsumtion samt uttag av skogsprodukter och användning av odlingsmark. 

Nedan följer en beskrivning av vad de olika ekologiska tillgångarna innebär.

Odlingsmark: har den högsta bioproduktiviteten av samtliga landtyper och består av ytor för att producera mat och fibrer för mänsklig konsumtion, foder för tamdjur, oljegrödor och naturgummi. Till följd av brist på globala konsekventa dataset, tar nuvarande beräkning av odlingsmark ännu inte hänsyn till hur jordbrukstekniker eller ohållbar jordbrukspraxis riskerar att orsaka långsiktig degradering av jorden. Odlingsmarksfotavtrycket inkluderar grödor allokerade till tamdjursskötsel och foder i akvakultur, samt sådana som används för fiber och material.

Skogsmark: Skogsproduktfotavtrycket beräknas baserat på mängden virke, pappersmassa och bränsleved som konsumeras per land och år.

Koldioxidutsläpp: representerar den skogsareal som krävs för att absorbera de antropogena koldioxidutsläppen och beräknas med hjälp av data om inhemsk användning av fossila bränslen och elektricitet, klimatpåverkan från importerade och exporterade varor inklusive elektricitet, andel av internationell transport samt andra icke-fossila källor. Koldioxidutsläpp är i dagsläget den största delen av det ekologiska fotavtrycket i världen och Sverige.

Fiskevatten: Fiskevattenfotavtrycket beräknas baserat på uppskattningar av det maximala hållbara uttaget av ett antal olika fiskarter. Uppskattningarna omvandlas till motsvarande mängd primärproduktion baserat på respektive arts trofiska nivå. Uppskattningarna av globalt maximalt uttagbar primärproduktion delas mellan världens kontinentalsockelområden. Uttag av fisk som foder i akvakultur är inkluderat i måttet.

Bebyggd mark: Fotavtrycket för bebyggd mark beräknas baserat på arealen som täcks av mänsklig infrastruktur för transporter, bostäder, industrier och vattenkraftreservoarer. I brist på bättre underlag antas att bebyggd mark täcker vad som tidigare varit odlingsmark.

Betesmark: används för uppfödning av tamdjur för kött, mejeriprodukter, skinn och ullprodukter. Betesmarksfotavtrycket beräknas genom att jämföra mängden tamdjursfoder tillgängligt i ett land med mängden foder som krävs för alla tamdjur det året, återstoden av fodret antas komma från betesmark.

Global biokapacitet: kan ses som en lins genom vilken man kan se biosfärens kapacitet att regenerera och erbjuda naturresurser och tjänster som ger möjlighet till liv. Den erbjuder forskare en möjlighet att aggregera olika sorters mänsklig påverkan; uttag av naturresurser, avfallshantering, vattenbehov och produktiva arealer använda för stadsbebyggelse. Som ett aggregat erbjuder biokapaciteten en möjlighet att utröna storleken på de mänskliga ekonomiernas materiella metabolism med vad naturen kan förnya.

Global hektar är den enhet som används i målet och utgör en biologiskt produktiv hektar med världsmedelproduktivitet. Eftersom varje ytenhet härbärgerar en viss del av den globala regenerativa kapaciteten räknas varje enhet i proportion till sin del av den globala biokapaciteten.