Indikatorn visar antal hektar torvmark som påverkats positivt (från våtmarks- och klimatsynpunkt) av genomförd hydrologisk restaurering genomförd/finansierad/delfinansierad av staten. Störst areal restaureringar är finansierade genom EUs LIFE-projekt LIFE to addmire, LONA samt genom skötselmedel för skyddade områden. Men finansiering kommer även från Landsbygdsprogrammet, Åtgärdsprogram för skyddade arter samt Skogsstyrelsens bidrag NOKÅS och Skogens miljövärden och återvätningsavtal.

Dataunderlaget kommer från länsstyrelserna och Skogsstyrelsen. För uppgifter från och med 2022 levererar länsstyrelserna in GIS-data över anlagda eller restaurerade våtmarker till Naturvårdsverket. Naturvårdsverket gör sedan en överlappsanalys med SGU:s jordartskarta. På det sättet analyseras hur mycket som ligger på torvmark respektive mineraljord. Alla arealer som hamnar på mineraljord redovisas istället i indikatorn " Anlagda eller hydrologiskt restaurerade våtmarker". Tidigare har länsstyrelserna själva gjort bedömningen av vilka restaurerade våtmarker som ligger på torvmark respektive mineraljord när de har rapporterat till Naturvårdsverket. 

Restaureringar har gjorts ur hydrologisk synvinkel så att vattennivån höjts, oftast genom igenläggning av tidigare diken. Det viktiga är att vattennivån höjs så pass mycket att den ligger i eller strax under aktuell markyta delar av året ner till maximalt 30 cm djup (dvs att den fluktuerar i ett spann som gör att myrvegetation gynnas). Den påverkan på hydrologin som ett eventuellt borttagande av trädskikt innebär, ingår inte i siffrorna, med undantag för stora områden där trädskikt tagits bort som resulterat i att vattennivån höjts.

Torvmarker spelar en viktig roll för klimatet eftersom torv innehåller stora mängder kol. Att restaurera kolrika ekosystem som torvmarker gynnar klimatet, då detta kan bidra till en minskning av växthusgaser och inbindning av kol.

Torvmarker skapas över lång tid av döda växter som inte bryts ner i blöta och syrefattiga förhållanden. Detta organiska material består av stora mängder kol och kan fortsätta att bildas om marken förblir blöt. Om marken däremot dräneras syresätts det organiska materialet och börjar brytas ned och släpper ut växthusgaser.

I Sverige rapporteras ett årligt utsläpp på ca 11 miljoner ton koldioxidekvivalenter från dränerad torvmark. Detta överstiger de årliga utsläppen från personbilstrafiken och motsvarar ca 20% av de totala territoriella utsläppen i Sverige.

För att minska utsläppen från dränerade torvmarker är återvätning en rekommenderad metod. Återvätning innebär att tidigare grävda diken, som dränerat marken från vatten, antingen tillåts växa igen eller fylls igen genom så kallad pluggning. Dikespluggar kan bestå av exempelvis torv och kapade trädstammar som täpper igen diket och därmed höjer grundvattennivån i marken. Vid återvätning återställs de grundförutsättningar som behövs för att marken ska kunna bli en kolsänka igen, och de kollager som finns på platsen kan bevaras.

Läs mer på Våtmarker och klimat (naturvardsverket.se)