Indikatorn visar hur stor areal våtmark (som inte är torvmark) som har anlagts eller restaurerats under året med statliga medel.

Dataunderlaget kommer från länsstyrelserna och Skogsstyrelsen. För uppgifter från och med 2022 levererar länsstyrelserna in GIS-data över anlagda eller restaurerade våtmarker till Naturvårdsverket. Naturvårdsverket gör sedan en överlappsanalys med SGU:s jordartskarta. På det sättet analyseras hur mycket som ligger på torvmark respektive mineraljord. Alla arealer som hamnar på torvmark redovisas under indikatorn "Hydrologisk restaurering av torvmarker". Tidigare har länsstyrelserna själva gjort bedömningen av vilka restaurerade våtmarker som ligger på torvmark respektive mineraljord när de har rapporterat till Naturvårdsverket. 

Finansieringen kommer främst från EU:s Landsbygdsprogram (LBP), den lokala naturvårdssatsningen (LONA), skötselmedel för skyddade områden och våtmarksåtgärder i lokala vattenvårdsprojekt (LOVA). Men även medel från EUs LIFE-fonder ingår, liksom för Särskilda åtgärdsprojekt (SÅP), åtgärdsprogram för hotade arter och naturtyper (ÅGP), fiskevårdsmedel samt Skogsstyrelsens bidrag NOKÅS och skogens miljövärden.

Den areal som finansieras genom LBP är färdigställd våtmark, det vill säga projektet är besiktigat och slututbetalt. Det förekommer också att våtmarker anläggs med annan finansiering och sedan sköts med miljöersättning genom LBP. Dessa är inte redovisade.

Våtmarker behöver återskapas i odlingslandskapet med hänsyn till såväl näringsretention, biologisk mångfald som kulturmiljövärden. De behöver även återställas för att skapa livsmiljöer för våtmarksberoende arter. För att olika arter ska kunna överleva och sprida sig krävs att det finns tillräckligt med olika typer av våtmarker. Det kan åstadkommas genom strategisk styrning av våtmarkernas placering, i första hand till intensivt odlade, våtmarksfattiga bygder.

Våtmarkernas placering är också viktig för att bevara landskapets kulturmiljövärden. Landskapet har genomgått stora förändringar under historiens gång och även återskapande av våtmarker medför en påverkan på den befintliga kulturmiljön. Det är då viktigt att sådana förändringar görs varsamt och med en långsiktigt hållbar skötsel i åtanke. Utformning, placering och skötsel bör harmoniera med landskapsbilden och våtmarker får inte anläggas där de kan skada fornlämningar eller kulturhistoriska element.

Utöver statlig finansiering restaureras våtmarker även med medel från bland annat kommuner, Svensk våtmarksfond och Sportfiskarna.