Häckande fåglar i skogen i olika biotoper

Häckande fåglar i skogen

Populationsutveckling (index) från 2002 år och framåt för häckande fåglar i skogen.

Ladda ner diagramdata

Skriv ut diagram

Vad kan jag göra?

Diagrammet och data på den här sidan är licensierat med Creative Commons Erkännande (CC-by). Det innebär att du bland annat får:

  • Använda det i trycksaker
  • Använda det i presentationer
  • Använda det i digitala medier.

Vad bör jag göra?

Du bör ange Naturvårdsverket som källa, och lägga in länken nedanför så att andra kan hitta originaldata:

http://www.sverigesmiljomal.se/miljomalen/frisk-luft/partiklar-i-pm-25

Uppdaterad statistik

För den här indikatorn finns uppdaterad statistik i rapporten Årlig uppföljning 2019.
Årlig uppföljning 2019 (Naturvårdsverkets webbplats)

Oförändrade antal fåglar i skogen

Indikatorn innehåller fyra grupper av fåglar knutna till:

  • Höga naturvärden i skogen i stort: Tjäder, järpe (-), gröngöling, mindre hackspett, tretåig hackspett, stjärtmes (+), svartmes, tofsmes (+), entita, talltita (-), lappmes (-), trädkrypare (+), lavskrika, nötkråka, och domherre (+).
  • Död ved: gröngöling, mindre hackspett, tretåig hackspett, entita, talltita (-).
  • Lövskog och/eller skog med stort lövinslag: gröngöling, mindre hackspett, tretåig hackspett, skogsduva, stjärtmes (+), entita, trädkrypare (+).
  • Äldre skog: tjäder, tretåig hackspett, svartmes, tofsmes (+), talltita (-), lappmes (-), trädkrypare (+), lavskrika, domherre (+).

Dessa gruppers populationsutveckling har sedan analyserats baserat på data från Svensk Fågeltaxerings standardrutter för åren 2002–2017 (www.fageltaxering.lu.se).

Plus- eller minustecken visar på statistiskt säkerställda ökningar (+) eller minskningar (-) för de enskilda arterna 2002-2017. För arter utan efterföljande tecken finns ingen säkerställd förändring under perioden.

För den analyserade perioden finns inga statistiskt säkerställda förändringar för någon av grupperna totalt sett. Index steg från 2016 till 2076 för grupperna med alla arter (+ 4 %) och de knutna till äldre skog (+10 %), medan det sjönk för övriga två grupper (-22 % resp. -21 %). Index 2017 för tre av grupperna låg över startåret 2002 års värde: alla arter tio %, lövrik skog 18 % och äldre skog 3 % över. Index för arter knutna till död ved 2017 låg 5 % under startårets värde. I inget av fallen var 2017 års index skiljt från 2002 års värde. Värt att notera är att sett till enbart de senaste tio åren uppvisar gruppen med arter knutna till död ved en negativ utveckling, vilket även gruppen med arter knutna till lövrik skog tenderar att göra. Grupperna med arter knutna till äldre skog samt den med alla arter uppvisar oförändrade antal under de senaste tio åren.

Metod

Diagrammet visar årliga index för fyra grupper av utvalda fågelarter knutna till skogsmiljön. Grupperna består av arter knutna till höga naturvärden i den svenska skogen i stort, arter som är beroende av död ved, arter som är knutna till äldre lövskog eller skog med stort lövinslag och arter knutna till gammal skog baserat på data från Svensk Fågeltaxerings standardrutter (se www.fageltaxering.lu.se). Index baseras på antal sedda fågelindivider av utvalda arter i hela Sverige. Artgrupperna är som följer:

  • Höga naturvärden i skogen i stort: Tjäder, järpe, gröngöling, mindre hackspett, tretåig hackspett, lavskrika, nötkråka, tofsmes, lappmes, svartmes, talltita, entita, skogsduva, stjärtmes, trädkrypare, domherre
  • Arter beroende av död ved: Gröngöling, mindre hackspett, tretåig hackspett, talltita, entita
  • Arter knutna till äldre lövskog eller skog med stort lövinslag: Gröngöling, mindre hackspett, tretåig hackspett, entita, skogsduva, stjärtmes, trädkrypare
  • Arter knutna till gammal skog: Tjäder, tretåig hackspett, lavskrika, tofsmes, lappmes, svartmes, talltita, trädkrypare, domherre

Arturvalet baseras på litteraturgenomgång där arter som visat sig vara goda indikatorer för resp. miljötyp valts ut. Tanken är att artgrupperna ska vara goda indikatorer på biologisk mångfald kopplad till aktuell miljötyp i en vidare bemärkelse än bara för just de här arterna.

Standardrutterna är rent praktiskt linjetaxeringar där alla sedda och hörda fåglar räknas en gång per år längs en 8 km lång, kvadratisk rutt  (kvadrat med 2 km sida), där start- och slutpunkt är densamma. Rutterna är systematiskt utlagda baserat på Rikets Nät med 25 km lucka mellan rutter i både öst-västlig och nord-sydlig riktning över hela landet. Totalt finns 716 standardrutter jämnt fördelade över landet, varav ca 400 inventeras årligen. Huvuddelen av rutterna inventeras ideellt, men ett mindre antal inventeras proffesionellt. Sistnämnda del främst i norra delen av landet där antalet ornitologer är lägre än i söder.  Indexen som presenteras i figuren är det geometriska medelvärdet av ingående arters årliga index. Artindex beräknas genom TRIM-metoden (TRends & Indices for Monitoring data). TRIM är ett avancerat index som tagits fram av statistiska centralbyrån i Nederländerna. Rent statistiskt är TRIM en typ av loglinjär analys som bygger på ”maximum-likelihood-metoden” med antagande att grunddata (fågelantalen) är Poisson-fördelade (för mer detaljer se: www.fageltaxering.lu.se). Index för startåret sätts = 1 och varje års index kan sedan läsas som den procentuella förändringen, uppåt eller nedåt, jämfört med startåret. Standardrutterna infördes såsom ett av de nationella miljöövervakningsverktygen år 1996, men det tog ett antal år innan det årliga antalet inventerade rutter nådde en nivå som gör denna typ av analys vettig. Vi presenterar därför här data från 2002 och framåt, då vi bedömer det som att data från och med detta år har en acceptabel kvalitetsnivå.

För mer information se: www.fageltaxering.lu.se

Kartan visar sammanlagt index för utvalda arter knutna till höga naturvärden i skogen för det senast analyserade året. Index baseras på antal observerade individer av följande arter på standardrutter i hela landet: Tjäder, järpe, gröngöling, mindre hackspett, tretåig hackspett, lavskrika, nötkråka, tofsmes, lappmes, svartmes, talltita, entita, skogsduva, stjärtmes, trädkrypare, domherre

För mer information se: www.fageltaxering.lu.se

Fördjupning

Svensk Fågeltaxering (Biologiska institutionen, Lunds Universitet) är ett nationellt miljöövervakningsprogram som pågått sedan 1975 med målet att övervaka förändringar i de svenska fågelbeståndens storlek. Räkningar utförs till stor del av frivilliga inventerare runt om i landet på samma sätt varje år. Svensk Fågeltaxering omfattar idag fem olika delprogram där Häckfågeltaxeringen (punkt- och standardrutter sommartid) samt Vinterfågelräkningen (punktrutter) är de som pågått under allra längst tid. Den främsta styrkan med dessa delprogram är de långa tidsserierna vilka möjliggör analyser av långsiktiga trender för ett stort antal fågelarter. Programmet finansieras av Naturvårdsverket och landets Länsstyrelser och ingår i den nationella och regionala miljöövervakningen.

För att åtgärda några svagheter med de ursprungliga delprogrammen infördes 1996 ett nät av fasta standardrutter med likformig spridning i landet. Tidigare valdes inventeringsrutter ut subjektivt av inventerarna, med följden att olika biotoper inte ingick i sina rätta proportioner och att norra Sverige var underrepresenterat. Standardrutterna innebär att man nu får ett representativt stickprov av fågelfaunan och att fler arter kan ingå i övervakningen. Övriga rutter är viktiga för att hålla igång de långa tidsserierna men fokus ligger idag på standardrutterna. Det är också standardrutterna som är lämpligast för uppföljning av biologisk mångfald.

Bakgrund

Sverige har haft ett aktivt skogsbruk under lång tid. Under de senaste dryga femtio åren, men regionalt även sedan längre tid tillbaka, har skogsbruket varit intensivt. Detta har inneburit stora förändringar för förutsättningarna för den biologiska mångfalden. De en gång naturliga skogarna har till stor del omvandlats till rationella produktionsenheter. Rent praktiskt har de komponenter som är själva grunden för en stor biologisk mångfald rationaliserats bort. Flerskiktade, olikåldriga skogar med relativt stort lövinslag och stora mängder död ved har ersatts av likåldriga, välgallrade monokulturer av främst gran och tall. Våtmarker har dikats ut för att öka produktionen. Tidigare högre frekvenser av naturliga skogsbränder har näst intill utraderats. Studier visar att mängden död ved i Nordeuropas skogar har reducerats med upp till 95 procent och att andelen lövträd i barrdominerade områden har minskat med upp mot 90 procent jämfört med naturliga skogar. Ytan med gammal skog har även den minskat kraftigt. Just dessa komponenter har visats vara de som till stor bestämmer den biologiska mångfalden i våra skogar.

Konsekvensen av ovan nämnda förändringar har givetvis blivit att den biologiska mångfalden har utarmats. Detta gäller i princip alla organismgrupper och totalt sett anses ungefär 1 000 av den svenska skogens arter vara hotade eller redan utrotade. Detta motsvarar grovt sett 70 procent av alla arter som finns eller funnits i den svenska skogen.

Omvandlingen av skogen har även drabbat fågelfaunan och troligen har många förändringar skett långt innan fågelbestånden började följas närmare. För talrikare skogsfåglar har utvecklingen analyserats baserat på Svensk Fågeltaxerings punktrutter (enkelt utryckt föregångaren till standardrutterna) från 1975 och framåt. 26 utvalda arter, valet gjort på Europanivå i samband med framtagandet av en sameuropeisk skogsfågelindikator, har totalt sett minskat med ca 40 % fram till år 2017. I gruppen ingår tio av arterna som återfinns i den här mer specialiserade indikatorn för Levande skog som presenteras här. För vissa enskilda arter är minskningarna ännu kraftigare. Notabelt är att de än mer specialiserade arterna vilka man kan anta, eller faktiskt i en del fall säkert vet, har minskat än mer inte ingår i analysen eftersom de är för fåtaliga för att fångas upp av punktrutternas metodik.

I detta sammanhang måste också nämnas att ovan redovisade siffror främst täcker Götaland och Svealand och än mer områden i närheten av befolkningscentra. Norrland täcks generellt dåligt med de fria punktrutterna och det var inte förrän med införandet av standardrutterna i slutet av 1990-talet som en god och representativ täckning av hela Sverige uppnåddes. Under de senaste 20 åren har vi därmed ett mycket bättre underlag för att följa utvecklingen hos skogens fåglar. Under perioden 1998-2017, och baserat på data från standardrutterna, har samma 26 arter sammantaget istället ökat med ca 30 %. Detta ser vi som ett tecken på att utvecklingen som beskrivs ovan kan vändas. Under 1990-talet fick ökad naturvårdshänsyn större genomslag i skogsbruket och för vissa arter förefaller den negativa utvecklingen ha hejdats, eller t o m vänts till en positiv sådan, åtminstone för stunden.

Vi har i en relativt nyligen publicerad studier tittat närmare på just fåglarnas populationsutveckling i förhållande till utvecklingen av olika variabler av betydelse för biologisk mångfald i skogen. Analysen ger både ytterligare stöd för tankarna ovan, samtidigt som vi sett en del oroande tendenser i det allra senaste när det gäller utvecklingen både av betydelsefulla skogsstrukturer och av fåglar i skogen. Detta pekar på vikten av att följa den sedan 1990-talet inslagna vägen med än mer ökad naturhänsyn i skogsbruket i avsikt att öka mängden död ved, lövrik skog och gammal skog. Om just mängden död ved, lövrik skog och gammal skog kan ökas ytterligare finns möjligheten till en minskad förlust, och rent av en förbättring, av den biologiska mångfalden i våra skogar.

Fåglarna som indikator för biologisk mångfald

Fåglar står högt upp i näringskedjorna och kan därför antas spegla miljöns allmäntillstånd väl. De är förhållandevis lätt- och välstuderade vilket innebär att många av de ekologiska samband som finns mellan fåglar och deras omvärld är mer kända än vad som är fallet för andra organismer. Fåglar är också välkända för allmänheten vilket innebär att de är en organismgrupp som många kan relatera till, något som är viktigt inte minst i kommunikation med brukare och beslutsfattare. Symbolvärdet av fåglar när det gäller höga naturvärden är också stort. Historiskt har förändringar i bestånd och/eller häckningsframgång hos fåglar flera gånger utgjort den första varningssignalen på att något inte stått rätt till i miljön, exempelvis i samband med problemen med kvicksilverbetat utsäde och med DDT/PCB i mitten på 1900-talet. Sammantaget innebär detta att det finns goda grunder till att använda fåglar som indikatorer på miljöns och på den biologiska mångfaldens allmäntillstånd.

Det finns ett antal studier som undersökt kopplingen mellan biologisk mångfald i stort och skogsfåglar. Dessa visar generellt på goda samband mellan här utvalda arter, främst hackspettar och mesar, och artrikedom hos fåglar i sig. Områden med rik förekomst av hackspettar och mesar är i allmänhet rika även på andra fåglar. På samma sätt har man funnit samband mellan just dessa fågelgrupper och rikedom av andra organismer, exempelvis med lavar och skalbaggar. Dessutom har studier visat att det bland de här utvalda fågelarterna finns arter som är starkt knutna till de element som generellt har koppling till rik biologisk mångfald i skog (död ved, lövrik skog och gammal skog). Fåglarnas egna miljökrav och behov är förhållandevis väl kända och dessa sammanfaller med dem som kan kopplas till rika förekomster av både växter och insekter. Precis som för övriga organismer så missgynnas fåglarna av monokulturodlingar av barrträd med liten variation i åldersstruktur och vertikal skiktning, brist på död ved, liten lövträdsinblandning, dikning av skogsmark, avsaknad av brand mm. Livskraftiga bestånd hos skogsfåglarna kan sägas vara goda tecken på allmänt fungerande skogsekosystem.

Indikatorn Häckande fåglar i skogen baseras på populationsutvecklingen hos sexton utvalda skogsarter. För delindikatorerna som rör död ved, lövrik skog samt gammal skog baseras indikatorerna på ett urval av de sexton arterna, på nationell nivå fem arter för död ved, sju arter för lövrik skog och nio arter för gammal skog. På regional nivå är antalet ingående arter i regel mindre beroende på i vissa fall att artens geografiska utbredning inte täcker hela landet och i andra fall på att för få individer inräknats inom den aktuella regionen för att göra indexberäkning meningsfylld eller rent av möjlig. Data kommer från Svensk Fågeltaxerings standardrutter, 716 rutter systematiskt spridda över landet, vilket innebär att skogen täcks i samma proportion som den landskapstypen utgör på nationell nivå. Andelen skogsmark uppgår till drygt 50 procent av landets yta vilket innebär att motsvarande totalt ca 370  hela standardrutter (närmare 3 000 km linjetaxering) bör utgöras av skogsmark. Uppdatering av indikatorn sker årligen genom att Svensk Fågeltaxerings standardrutter är ett av instrumenten i den nationella miljöövervakningen.

Artpresentationer

Indikatorn byggs upp av totalt sexton olika arters populationsutveckling. Att detaljerat presentera varje arts biologi och ekologi låter sig därför inte göras här. En kortfattad presentation av arterna görs dock i det följande. Två av de ingående arterna är hönsfåglar (järpe, tjäder), tre är hackspettar (gröngöling, mindre hackspett, tretåig hackspett), en är en duva (skogsduva) och övriga är småfåglar. Alla arter utom en (skogsduva) är stannfåglar vilket gör dem extra lämpliga som indikatorarter då de tillbringar hela sina i liv inom den miljö som indikatorn är tänkt att spegla. I de fall där arterna är upptagna i den Svenska Rödlistan anges den hotkategori som arten är placerad i nedan efter artnamnet. På samma vis anges även i förekommande fall om arten är upptagen i Annex 1 i EU:s Fågeldirektiv (2009/147/EG), vilket innebär att arten omfattas av Natura2000-nätverket.

Järpe (Tetrastes bonasia), Annex 1-art (EU)

Stannfågel som förekommer i hela Sverige förutom i sydvästra landsändans slättbygder, på Öland, Gotland och på kalfjället. De högsta tätheterna av järpe sammanfaller med de delar av Norrlands skogsland där granen är det dominerande trädslaget. Ungefär 85 5 av Sveriges järpar finns norr om den biologiska norrlandsgränsen. Kan hålla tillgodo med täta ungskogsplanteringar om lövandelen inom reviret är minst 10 %, men föredrar flerskiktade äldre granskogar med rikt lövinslag. Ofta finns en koppling till fuktigare delar av skogen såsom alkärr, bäckar och strandskog. Föredrar större sammanhängande skogsområden på minst 25 ha. Förefaller ha begränsad spridningsförmåga om skogsområdena blir alltför isolerade från varandra. Boet på marken, ofta i anslutning till en trädstam. Födan är huvudsakligen vegetabilisk även om kycklingarna äter insekter. Vintertid äter järpen i princip endast björk- och alknoppar (därav betydelsen av lövinslag inom reviret). Det svenska beståndet beräknas till 90 000-156 000 par. Antalet järpar i Sverige år 2017 är ungefär på samma nivå som för 20 år sedan. Bakom denna övergripande stabilitet finns ett mönster av en ökning under periodens första halva, följt av en motsvarande minskning de senaste tio åren. Mer omfattande data saknas från ett längre tidsperspektiv, men Svensk Fågeltaxerings punktrutter sommar och vinter visar inte på några säkerställda förändringar sedan 1975 (vinter) eller 1984 (sommar). En utbredd uppfattning är dock att arten i ett långtidsperspektiv har minskat ganska rejält i antal som ett resultat av det moderna skogsbrukets intåg under 1900-talets mitt. Detta stöds till viss del av jaktstatisk som sträcker sig från 1940-talet och framåt, även om variationen mellan olika perioder i antal skjutna järpar är stor. Mer stöd för att järpen skulle ha minskat rejält i antal sedan mitten av 1900-talet kommer från Finland, där beståndet bedöms ha halverats sedan 1950-talet.

Tjäder (Tetrao urogallus), Annex 1-art (EU)

Stannfågel med likartad utbredning som järpen. Saknas sålunda i sydvästra Sydsveriges slättbygder, på Öland, Gotland och på kalfjället. Högsta tätheterna av tjäder finns i Norrlands inland. Närmare 90% av Sveriges tjädrar återfinns norr om den biologiska norrlandsgränsen. En utpräglad skogsfågel, som främst förekommer i barrskog med rik förekomst av bärris. På vintern och under tidig vår är områden med äldre tallar viktiga då tjädern under denna period så gott som uteslutande äter tallbarr. Främst hönor och kycklingar har under senare del av vår och sommar ett betydligt bredare biotopval, då insekter utgör en viktig födoingrediens, främst för kycklingarna. Förekomsten av våtmarker, med sin rika insektsförekomst, är därför en viktig komponent för tjädern. Tupparna samlas till arenaspel på traditionella platser under våren, dessa ligger oftast i mogen, eller i alla fall uppvuxen, talldominerad skog. Honorna besöker spelen under en begränsad period på våren men lägger sedan bona utan koppling till spelen. Boet på marken, ofta invid en trädstam eller under en buske. Populationen i Sverige uppskattas till 244 000-454 000 par. De senaste 20 åren så ökade först antalet tjädrar i Sverige under de finledande tio åren, för att precis som antalet järpar, sedan minska igen under de senaste tio åren. Därmed är antalen 2017 ungefär på samma nivå som i slutet av 1990-talet. Precis som för järpen så saknas mer omfattande data för långtidstrenden för tjäder i Sverige. De fria punktrutterna antyder ett relativt oförändrat bestånd sedan 1975 (vinter) och sedan 1984 (sommar). Den bilden bekräftas till viss del av jaktstatistiken som visar på stora variationer mellan olika perioder, men ungefär samma nivå 2017 som i mitten av 1970-talet. Däremot visar jaktstatistiken på en klar minskning sedan början och mitten av 1980-talet. Av allt att döma var antalet tjädrar då betydligt fler än både före och efter denna period. Detta pga. av att antalet rävar under den tiden var väldigt lågt som ett resultat av utbredd rävskabb. Den allmänt rådande uppfattningen är att det skett en storskalig minskning av antalet tjädrar sett i ett ännu längre perspektiv. Stöd för denna bild kommer återigen från Finland där en kraftig minskning noterades främst från 1950-talet och fram till 1970-talet, varefter beståndet även där har varit relativt stabilt.

Skogsduva (Columba oenas)

Den enda flyttfågeln bland de utvalda arterna för indikatorn i fråga. Övervintrar i Sydvästeuropa. Förekommer främst i Götaland och Svealand, med mindre antal i kustnära delar av Norrland. Inom södra Sverige är tätheterna högst i söder och öster. Förekommer främst i lövskog eller småskaligt brukningslandskap med stor andel gamla lövträd, men även i blandskog. Hålhäckare som förutom i naturliga trädhål även kan häcka i holkar, klippskrevor och ruiner. Närhet mellan lämpliga boplatser (äldre lövträd) och födosöksområden (jordbruksmark) är viktigt för skogsduvan. Kan producera två-tre kullar per år. Födan vegetabilisk med stor andel frön, bär och ollon. Den svenska populationen beräknas idag till 8500-16 000 par. Skogsduvan anses ha minskat kraftigt redan under 1940- och 1950-talen. På 1970- och början 1980-talen höll sig beståndet relativt stabilt men minskade sedan kraftigt igen varvid endast en tredjedel av 1975 års bestånd återstod i mitten av 1990-talet. De senaste 20 åren har antalet skogsduvor i Sverige återigen ökat.

Gröngöling (Picus viridis), Nära hotad (NT)

Stannfågel med huvudsaklig utbredning i Götaland och Svealand. Högst tätheter finns i de östra delarna, men arten saknas på Gotland. Mindre antal finns även i sydöstra delarna av Norrland. Gröngöling är starkt knuten till lövdominerade områden, främst i småbrutet landskap med omväxlande dungar och jordbruksmark. Bohålet hackas ut i, oftast murket, lövträd. Insektsätare och framförallt en specialist på myror. 10 000-18 000 par häckar i Sverige. Gröngöling minskade kraftigt i antal under perioden från 1975 till början av 1990-talet, då en halvering av beståndet skedde. Därefter har populationen varit stabil även om utvecklingen har sett lite olika ut under kortare perioder under den tiden.

Mindre hackspett (Dendrocopos minor), Nära hotad (NT)

Huvudsakligen stannfågel som finns spridd över hela landet förutom på kalfjället. Starkt knuten till lövdominerad skog, med stort inslag av äldre löv och död ved. Ofta är arten knuten till ädellöv eller strandskogar. Förekommer även i blandskog om inslaget av äldre lövträd är stort. Studier visar att mindre hackspetten behöver ca 40 ha äldre lövskog inom ett område på upp till 200 ha, dvs. ca 20 procent äldre lövskog på landskapsnivå, för att häcka framgångsrikt. Födan består av olika insekter. Boet hackas ut i murkna lövträd, oftast al eller björk. Populationen beräknades år 2012 till 4700-9500 par. Svensk Fågeltaxerings siffror visar på ett relativt stabilt bestånd sedan 1975, även om det förekommit kortare perioder med både ökningar och minskningar under denna tid.

Tretåig hackspett (Picoides tridactylus), Nära hotad (NT), Annex 1-art (EU)

Huvudsakligen stannfågel med större delen, > 90 %, av populationen norr om den biologiska norrlandsgränsen. Förekommer i lägre tätheter även inom barrskogsbältet i Svealand och än mera tillfälligt i norra delarna av Götaland. Förekommer främst i produktiva naturgranskogar med stort inslag av björk, al, gamla träd och död ved. En brandgynnad art som dels gärna slår sig ner i nyligen avbrända områden och dels även i s.k. lövbrännor, lövrika skogar som fått utvecklas fritt efter skogsbrand. Insektsätare med barkborrar som specialitet. Boet hackas ut i gran, tall, björk eller asp. 6200-13 000 par beräknas häcka i Sverige. Under de senaste 20 åren har antalet tretåiga hackspettar i Sverige ökat. Sett i ett längre perspektiv är den generella bedömningen att arten har minskat kraftigt i antal sedan mitten av 1900-talet. Detta främst beroende på skogsbrukets omformning av skogslandskapet.

Stjärtmes (Aegithalos caudatus)

Stannfågel med utbredning främst i södra Sverige men förekommer även i sydöstra Norrland och vidare norrut längs kusten. Tätheterna dock högst i Götaland och Svealand och närmare 90 % av den svenska populationen bedöms finnas söder om den biologiska norrlandsgränsen. Knuten till löv- och blandskog, med förkärlek till strandskogar av björk och al. Det avancerade boet, helt täckt med ingång från sidan, placeras oftast i björk, men ibland även i andra träd eller större buskar. Insektsätare. 20 000-48 000 par bedöms häcka i Sverige. Långsiktigt visar siffrorna från Svensk Fågeltaxering på en stabil population med stora variationer mellan åren. Standardrutterna visar på en ökning under de senaste 20 åren.

Entita (Poecile palustris)

Utpräglad stannfågel med huvudsaklig utbredning (> 95 % av Sveriges entitor) söder om den biologiska norrlandsgränsen. Saknas på Gotland. Tyngdpunkten i den svenska utbredningen finns i sydöstra Götaland. Entitan är en löv- och blandskogsfågel som föredrar bok, ek- och hasseldominerade områden, men som även trivs i strandskog och alkärr. Mestadels fröätare, men under häckningssäsongen är insekter stapelfödan. Hålhäckare som är beroende av miljöer som erbjuder naturliga hål. 83 000-155 000 par beräknas häcka i Sverige. Entitan har minskat kraftigt sedan Svensk Fågeltaxering startades 1975, siffrorna antyder att blott en tredjedel av beståndet återstår idag. Sedan slutet av 1990-talet har dock populationen hållit sig på en stabil nivå.

Talltita (Poecile montanus)

Huvudsakligen stannfågel med förekomst över hela landet förutom på Gotland och på kalfjället. Tyngdpunkten i utbredningen finns i Norrlands inland, och mer än 75 % av Sveriges talltitor återfinns norr om den biologiska norrlandsgränsen. Förekommer i många typer av skog, men förknippas oftast med barr- och blandskog. Inblandning av löv är dock en viktig ingrediens och därför förekommer talltitan ofta i sumpskogsartade miljöer eller i anslutning till kärr och mossar. Troligen hänger detta samman med att talltitan hackar ut sitt eget bohål i murkna högstubbar, och då oftast lövstubbar. Talltitan behöver också större sammanhängande skogsområden då den har ovanligt stora revir för att vara en så liten fågel. Äter ryggradslösa djur och frön. Den svenska populationen beräknas till 526 000 – 1 067 000 par. Långtidstrenden är mycket negativ och siffrorna från Svensk Fågeltaxering visar på att blott en knapp tredjedel av beståndet som fanns 1975 återstår idag. Data från de senaste 20 åren visar dock på ett stabilt bestånd under den perioden, även om det finns tecken på att minskningen har tagit fart igen i det allra senaste..

Lappmes (Poecile cinctus) , Sårbar (VU)

Stannfågel med utbredning i inre delarna av norra delen av landet. Förekommer från nordvästra Dalarna och norrut, enligt vissa källor med en lucka i en stor del av Jämtland. Den sydligare populationen hänger samman med ett norskt bestånd på ca 1 000 par. Tyngdpunkten i den svenska förekomsten ligger i Lapplandsdelen av Västerbotten och Norrbotten nedom fjällen. Huvudsakligen knuten till områden med sammanhängande äldre barrskog med rikt lövinslag. Precis som talltitan har den stora revir och saknas därför i alltför små och isolerade skogsfragment. Häckar i naturliga hål och hackspetthål i träd och högstubbar, samt i holkar (till skillnad från talltitan). Födan består mest av ryggradslösa djur, men även frön ingår beroende på årstid. 20 000 – 44 000 par beräknas häcka i Sverige. Vi saknar data för den svenska långtidutvecklingen, men med största sannolikhet har arten minskat i antal under det senaste halvseklet. Under de senaste 20 åren är lappmesen en av de arter som har minskat allra kraftigast i Sverige, även om några förhållandevis goda år har inträffat under senare tid. 

Tofsmes (Lophophanes cristatus)

Stannfågel i Götaland, Svealand och främst södra Norrland, sparsamt längre norrut. Arten saknas på Öland och Gotland. Högst tätheter finns i östra Götaland, Svealands barrskogar och södra Norrland. Tofsmesen är den mest barrskogsanknutna av skogsmesarna och häckar sällan i lövdominerade miljöer. Generellt verkar den föredra talldominerad skog eller åtminstone skog med inslag av tall. Som för flertalet av de andra skogsmesarna finns den dock gärna i anslutning till fuktigare partier, ofta flerskiktade, med lövinslag. Precis som för lappmes och talltita är förekomsten av död, murken ved viktig både för bobygge (eget hål hackas ut) och för födosök. Även tofsmesen äter mest ryggradslösa djur, men också frön. 293 000 – 499 000 par häckar i Sverige. Tofsmesen förefaller inte ha drabbats lika hårt av skogsbruket som övriga skogsmesar, populationen har enligt de fria punktrutterna endast minskat svagt i antal i de delar av landet som täcks av de delprogrammen sedan  1975. De senaste 20 åren, i hela landet, har antalet tofsmesar ökat i antal enligt standardrutterna.

Svartmes (Periparus ater)

Huvudsakligen stannfågel, flyttningsrörelser förekommer vissa år i varierande omfattning. Utbredningen täcker Götaland, Svealand samt södra och östra Norrland. Högst tätheter i inre Götaland och östra Svealand. Föredrar äldre gran- eller grandominerad skog, men kan även finnas i lägre tätheter i blandskog. Hålbyggare som förutom i trädhål även kan häcka i stubbar, klippskrevor och rotvältor. Födan består av granfrön, spindlar och insekter. 250 000 – 573 000 par häckar i Sverige. Antalen varierar stort mellan åren, bl. a beroende på vintrarnas stränghet. Svartmesen har minskat svagt under de senaste trettio åren, med stora variationer mellan olika perioder. Standardrutterna visar på stabila antal under de senaste 20 åren.

Trädkrypare (Certhia familiaris)

Stannfågel med mycket likartad utbredning som svartmesen. Trädkryparen föredrar gammal skog, eller åtminstone skog med inslag av gamla träd. En relativt stark koppling till lövträd finns i södra delen av landet, medan arten är knuten till främst äldre granskog i norr. Kopplingen till äldre träd har sin grund i att dessa har betydligt mer utvecklade barkstrukturer vilket i sin tur erbjuder skydd för trädkryparens bytesdjur. Samtidigt är tillgången på boplatser (håligheter, skrevor mm) betydligt större på den senare typen av träd. 450 000 – 1 034 000 par trädkrypare finns i landet. Sett över de senaste 40 åren har arten minskat i antal, variationen mellan år är dock stor och troligen spelar vinterklimatet en betydande roll för storskaliga populationsregleringar. Under de senaste 20 åren finns en övergripande ökning enligt standardrutterna. En ökning som främst inträffat de senaste tio åren.

Lavskrika (Perisoreus infaustus)

Stannfågel som förekommer i de norra två tredjedelarna av landet, från norra Värmland och västra Dalarna norrut. Saknas i kustnära delar av Norrland samt i kalfjällsområdena. Förekommer i de flesta barrdominerade skogar, men föredrar slutna skogar som är äldre än 60 år med skiktad, rik underväxt av gran. Boet placeras intill stammen i gran eller tall och fodras med lavar. Rik lavförekomst är därför viktig för lavskrikan. Allätare, men bär, framför allt blåbär, spelar en stor roll i dieten. Gnagare utgör också en viktig del av födan under år när dessa är talrika. Lavskrikan är en av de svenska häckande fågelarterna som är visar starkast koppling till gnagarcyklerna enligt standardrutterna. En koppling som sannolikt består av att artens häckningsframgång är betydligt större under år med gott om gnagare. Det svenska beståndet beräknas till 37 000 – 71 000 par. Exakta siffror på lavskrikans populationsutveckling över längre tid saknas från Sverige, men samstämmiga uppgifter talar om en trolig minskning sedan mitten av 1900-talet. I Finland minskade arten kraftigt under mitten av 1900-talet, för att sedan åter öka under århundradets sista dekad. Standardrutterna anger en stabil population under de senaste 20 åren i Sverige.

Nötkråka (Nucifraga caryocatactes), Nära hotad (NT)

Stannfågel som vissa år företar invasionsartade flyttningsrörelser. Företrädd av två raser i landet, en brednäbbad ras som finns i spridd i Götaland och Svealand upp till södra Dalarna och som utgör huvuddelen (> 95 %) av de i Sverige häckande nötkråkorna. Den smalnäbbade rasen är en invandrare från öster som från 1970-talet och framåt etablerat sig längs Norrlandskusten. Den brednäbbade rasen är hårt knuten till hassel och reviren finns där god förekomst av hassel förekommer inom upp till 5 km avstånd. Själva boet läggs oftast i granskog, eller t o m i granplanteringar. Kopplingen till hassel beror på att arten är extremt specialiserad på att insamla och hamstra hasselnötter under hösten. Dessa utgör sedan den enda födan under vintern och är även huvudföda för ungarna under våren. Annars förtärs en hel del animalisk föda under den varma årstiden och granfrön ingår även i dieten. De smalnäbbade nötkråkorna i Norrland livnär sig huvudsakligen på frön från planterade sibiriska cembratallar och finns främst i anslutning till städer och samhällen. 7200 – 14 000 par häckar i Sverige. I långtidsperspektivet, sedan 1975, har arten minskat i antal i Sverige. Denna minskning har under de senaste tio åren ersatts av en ökning som gör att beståndet idag ligger på ungefär samma nivå som för 20 år sedan.

Domherre (Pyrrhula pyrrhula)

Huvudsakligen stannfågel även om flyttningsrörelser förekommer under vissa år. Domherren finns spridd över hela Sverige, men de högsta tätheterna finns i Norrlands skogsland. Häckar främst i flerskitad, gärna lite fuktig granskog eller grandominerad skog med rik förekomst av buskar och uppväxande träd. Förekommer dock även i lövskog, om än i lägre tätheter. Boet ofta i täta, gärna yngre granar vilket innebär att själva boplatsen kan finnas i planteringar. Födan till större delen vegetabilisk i form av frön, knoppar, skott och bär men ungarna matas även med insekter. 226 000 – 523 000 par domherre beräknas häcka i Sverige. Svensk Fågeltaxerings data visar på en kraftig minskning under de senaste 40 åren, som dock förbytts i en ökning under de senaste 20 åren.

För mer information se:

www.fageltaxering.lu.se

Angelstam, P., Dönz-Breuss, M. & Roberge, J-M. (eds.). 2004. Targets and tools for the maintenance of forest biodiversity. Ecological Bulletins 51: 1–510.

Ottosson, U., Ottvall, R., Elmberg, J., Green, M., Gustafsson, R., Haas, F., Holmqvist, N., Lindström, Å., Nilsson, L., Svensson, M., Svensson, S. & Tjernberg, M. 2012. Fåglarna i Sverige – antal och förekomst. SOF, Halmstad.

Ram, D., Axelsson, A-L., Green, M., Smith, H. G. & Lindström, Å. 2017. What drives current population trends in forest birds – forest quantity, quality or climate? A large-scale analysis from northern Europe. Forest Ecology and Management 385: 177–188

Roberge, J-M. & Angelstam, P. 2006. Indicator species among resident forest birds – A cross-regional evaluation in northern Europe. Biological Conservation

Svensson, S., Svensson, M. & Tjernberg, M. 1999. Svensk Fågelatlas. Vår Fågelvärld, supplement 31, Stockholm.

Tjernberg, M. & Svensson, M. (red) 2007. Artfakta – Rödlistade ryggradsdjur i Sverige. Artdatabanken, SLU, Uppsala.

Om data

Typ av indikator enligt DPSIR:
Status (tillstånd)
Dataleverantör:

Kontakt för indikatorn

Camilla Andersson Miljöstrateg camilla.andersson@skogsstyrelsen.se 0650-377 90

Ansvarig myndighet för indikatorn Häckande fåglar i skogen: RUS - Regional utveckling & samverkan i miljömålssystemet