Häckande fåglar i skogen

Häckande fåglar i skogen

Populationsutveckling (index) från 2002 år och framåt för häckande fåglar i skogen.

Ladda ner diagramdata för Häckande fåglar i skogen

Skriv ut diagram för Häckande fåglar i skogen

Vad kan jag göra?

Diagrammet och data på den här sidan är licensierat med Creative Commons Erkännande (CC-by). Det innebär att du bland annat får:

  • Använda det i trycksaker
  • Använda det i presentationer
  • Använda det i digitala medier.

Vad bör jag göra?

Du bör ange Naturvårdsverket som källa, och lägga in länken nedanför så att andra kan hitta originaldata:

https://sverigesmiljomal.se/miljomalen/levande-skogar/hackande-faglar-i-skogen/

Fåglar står högt upp i näringskedjorna och kan därför antas spegla miljöns allmäntillstånd väl. Indikatorn Häckande fåglar i skogen baseras på populationsutvecklingen hos sexton utvalda skogsarter. För delindikatorerna som rör död ved, lövrik skog samt äldre skog baseras indikatorerna på ett urval av de sexton arterna.

I stort oförändrade antal fåglar i skogen, men minskning för arter knutna till död ved

Indikatorn innehåller fyra grupper av fåglar knutna till:

  • Höga naturvärden i skogen i stort: Tjäder (+), järpe (-), skogsduva (+), gröngöling, mindre hackspett, tretåig hackspett (-), stjärtmes, svartmes (+), tofsmes (+), entita (-), talltita (-), lappmes (-), trädkrypare (+), lavskrika (-), nötkråka, och domherre (+). 
  • Död ved: gröngöling, mindre hackspett, tretåig hackspett (-), entita (-), talltita (-). 
  • Lövrik skog: skogsduva (+), gröngöling, mindre hackspett, tretåig hackspett (-), stjärtmes, entita (-), trädkrypare (+). 
  • Äldre skog: tjäder (+), tretåig hackspett (-), svartmes (+), tofsmes (+), talltita (-), lappmes (-), trädkrypare (+), lavskrika (-), domherre (+). 

Dessa gruppers populationsutveckling har sedan analyserats baserat på data från Svensk Fågeltaxerings standardrutter för åren 2002–2023 (www.fageltaxering.lu.se).

Plus- eller minustecken visar på statistiskt säkerställda ökningar (+) eller minskningar (-) för de enskilda arterna 2002–2023. För arter utan efterföljande tecken finns ingen säkerställd förändring under perioden. Totalt sett är det sex av arterna som har säkra ökningar och lika många som har säkra minskningar under åren 2002–2023. 

För den analyserade perioden finns en statistiskt säkerställd minskning (-1,4 % per år) för gruppen med arter knutna till död ved. Mönstret för denna grupp är marginellt mer negativt för de senaste tio åren (2014–2023, -1,6 % per år), men då ej statistiskt säkerställt. För de övriga grupperna finns inga säkra förändringar vare sig för hela perioden eller för de allra senaste tio åren. I samtliga sistnämnda fall kan läget klassas såsom stabilt, även om resultatet för gruppen knuten till död ved drar åt det negativa hållet. 

För grupperna knutna till död ved och till lövrik skog var indexen 2023 i princip oförändrade jämfört med året före. För de två andra grupperna, alla arter samt arter knutna till äldre skog, sjönk index från föregående år. För de ingående 16 arterna var 2023 generellt ett sämre år än 2022, index sjönk för en klar majoritet av dessa (13 arter, 81%). Endast för två arter, skogsduva och mindre hackspett, var index 2023 högre än det från året före. Svartmesen uppvisade ett helt oförändrat index 2023 och 2022. 

Sammantaget ser vi i genomsnitt mycket små förändringar för de ingående arterna under de senaste två årtiondena. Bakom detta döljer sig att lite drygt en tredjedel av de ingående arterna har ökat i antal, en lika stor andel har minskat i antal och för en något mindre andel syns inga säkra förändringar. 

 

 

Metod

Diagrammet visar årliga index för fyra grupper av utvalda fågelarter knutna till skogsmiljön. Grupperna består av arter knutna till höga naturvärden i den svenska skogen i stort, arter som på ett eller annat sätt är beroende av död ved, arter som är knutna till äldre lövskog eller skog med stort lövinslag och arter knutna till äldre skog. Index baseras på antal sedda fågelindivider av utvalda arter på Svensk Fågeltaxerings standardrutter (se www.fageltaxering.lu.se).

Artgrupperna är som följer:

  • Höga naturvärden i skogen i stort:Tjäder, järpe, skogsduva, gröngöling, mindre hackspett, tretåig hackspett, lavskrika, nötkråka, tofsmes, lappmes, svartmes, talltita, entita, stjärtmes, trädkrypare, domherre
  • Arter beroende av död ved: Gröngöling, mindre hackspett, tretåig hackspett, talltita, entita
  • Arter knutna till äldre lövskog eller skog med stort lövinslag: Skogsduva, gröngöling, mindre hackspett, tretåig hackspett, entita, stjärtmes, trädkrypare
  • Arter knutna till äldre skog:Tjäder, tretåig hackspett, lavskrika, tofsmes, lappmes, svartmes, talltita, trädkrypare, domherre

Arturvalet baseras på litteraturgenomgång där arter som visat sig vara goda indikatorer för resp. miljötyp har valts ut. Tanken är att artgrupperna ska vara goda indikatorer på biologisk mångfald kopplad till aktuell miljötyp i en vidare bemärkelse än bara för just de här arterna.

Taxeringen

Standardrutterna är rent praktiskt linjetaxeringar där alla sedda och hörda fåglar räknas en gång per år längs en 8 km lång, kvadratisk rutt (kvadrat med 2 km sida), där start- och slutpunkt är densamma. Rutterna är systematiskt utlagda baserat på Rikets Nät (RT-90) med 25 km lucka mellan rutter i både öst-västlig och nord-sydlig riktning över hela landet. Totalt finns 716 standardrutter jämnt fördelade över landet, varav ca 500 inventeras årligen. Huvuddelen av rutterna inventeras idag mot någon form av ersättning, men ett mindre antal inventeras fortfarande helt ideellt. 

Artindex beräknas genom TRIM-metoden (TRends & Indices for Monitoring data). TRIM är ett avancerat index som tagits fram av statistiska centralbyrån i Nederländerna. Rent statistiskt är TRIM en typ av loglinjär analys som bygger på ”maximum-likelihood-metoden” med antagande att grunddata (fågelantalen) är Poisson-fördelade (för mer detaljer se www.fageltaxering.lu.se).

Indexen som presenteras i figuren är genomsnittliga index för de ingående arterna beräknade enligt en metod som bygger på Monte Carlo-simuleringar (Soldaat med flera 2017, Ecological Indicators 81: 340–347). Förutom de årliga indexen, beräknas även en icke-linjär trend med 95% konfidensintervall. Trenden testas också statistiskt. Index för startåret sätts = 1 och varje års index kan sedan läsas som den procentuella förändringen, uppåt eller nedåt, jämfört med startåret.

Standardrutterna infördes såsom ett av de nationella miljöövervakningsverktygen år 1996, men det tog ett antal år innan det årliga antalet inventerade rutter nådde en nivå som gör denna typ av analys vettig. Vi presenterar därför här data från 2002 och framåt, då vi bedömer det som att data från och med detta år har en acceptabel kvalitetsnivå.

För mer information se: www.fageltaxering.lu.se 

 

 

Fördjupning

Svensk Fågeltaxering (Biologiska institutionen, Lunds universitet) är ett nationellt miljöövervakningsprogram som pågått sedan 1975 med syftet att övervaka förändringar i de svenska fågelbeståndens storlek. Räkningar utförs till stor del av frivilliga inventerare runt om i landet på samma sätt varje år. Svensk Fågeltaxering omfattar idag sju olika delprogram där punkt- och standardrutterna sommartid, vinterpunktrutterna samt sjöfågelräkningarna under midvintern är de som pågått under allra längst tid. Den främsta styrkan med dessa delprogram är de långa tidsserierna vilka möjliggör analyser av långsiktiga trender för ett stort antal fågelarter. Programmet finansieras av Naturvårdsverket och landets Länsstyrelser och ingår i den nationella och regionala miljöövervakningen.

För att åtgärda några svagheter med de ursprungliga delprogrammen infördes 1996 ett nät av fasta standardrutter med likformig spridning i landet. Tidigare valdes inventeringsrutter ut subjektivt av inventerarna, med följden att olika biotoper inte ingick i sina rätta proportioner och att norra Sverige var underrepresenterat. Standardrutterna innebär att vi under de senaste drygt 20 åren fått ett representativt stickprov av fågelfaunan och att fler arters populationsutveckling kan följas. Det är också standardrutterna som är lämpligast för uppföljning av biologisk mångfald på generell nivå.

Bakgrund

Sverige har haft ett aktivt skogsbruk under lång tid. Under de senaste drygt femtio åren, men regionalt även sedan längre tid tillbaka, har skogsbruket varit intensivt. Detta har inneburit stora förändringar för förutsättningarna för den biologiska mångfalden. De en gång naturliga skogarna har till stor del omvandlats till rationella produktionsenheter. Rent praktiskt har de komponenter som är själva grunden för en stor biologisk mångfald rationaliserats bort. Flerskiktade, olikåldriga skogar med relativt stort lövinslag och stora mängder död ved har ersatts av likåldriga, välgallrade monokulturer av främst gran och tall. Våtmarker har dikats ut för att öka produktionen. Tidigare högre frekvenser av naturliga skogsbränder har näst intill utraderats. Studier visar att mängden död ved i Nordeuropas skogar har reducerats med upp till 95 procent och att andelen lövträd i barrdominerade områden har minskat med upp mot 90 procent jämfört med naturliga skogar. Ytan med gammal skog har även den minskat kraftigt. Just dessa komponenter har visats vara de som till stor del bestämmer den biologiska mångfalden i våra skogar.

Konsekvensen av dessa förändringar har givetvis blivit att den biologiska mångfalden har utarmats. Detta gäller i princip alla organismgrupper och totalt sett är numera över 2000 av den svenska skogens arter rödlistade, dvs. de bedöms vara sårbara, nära hotade, hotade eller rentav försvunna. 

Omvandlingen av skogen har även drabbat fågelfaunan och troligen har många förändringar skett långt innan fågelbestånden började följas närmare. För talrikare skogsfåglar har utvecklingen analyserats baserat på Svensk Fågeltaxerings punktrutter (enkelt utryckt föregångaren till standardrutterna) från 1975 och framåt. 26 utvalda arter, valet gjort på Europanivå i samband med framtagandet av en sameuropeisk skogsfågelindikator, har totalt sett minskat med drygt 40 % fram till år 2021. I gruppen ingår tio av arterna som återfinns i den mer specialiserade indikatorn för Levande skogar som presenteras här. För vissa enskilda arter är minskningarna ännu kraftigare. Notabelt är att de allra mest specialiserade arterna vilka man kan anta, eller faktiskt i en del fall säkert vet, har minskat än mer inte ingår i analysen eftersom de är för fåtaliga för att fångas upp av punktrutterna.

I detta sammanhang måste också nämnas att ovan redovisade siffror främst kommer från Götaland och Svealand och i hög utsträckning från områden i närheten av befolkningscentra. Norrland täcks generellt dåligt med de fria punktrutterna och det var inte förrän med införandet av standardrutterna i slutet av 1990-talet som en god och representativ täckning av hela Sverige uppnåddes. Under de senaste drygt 20 åren har vi därmed ett mycket bättre underlag för att följa utvecklingen hos skogens fåglar. Under perioden 1998-2021, och baserat på data från standardrutterna, har samma 26 arter sammantaget i stället ökat med knappt 30 %. Detta ser vi som ett tecken på att utvecklingen som beskrivs ovan kan vändas. Under 1990-talet fick ökad naturvårdshänsyn större genomslag i skogsbruket och för arter som kan kallas för skogsgeneralister förefaller den negativa utvecklingen ha hejdats, eller t o m vänts till en positiv sådan, åtminstone för stunden.

För några år sedan tittade vi närmare på just fåglarnas populationsutveckling i förhållande till utvecklingen av olika variabler av betydelse för biologisk mångfald i skogen. Analysen ger både ytterligare stöd för tankarna ovan, samtidigt som vi sett en del oroande tendenser i det allra senaste när det gäller utvecklingen både av betydelsefulla skogsstrukturer och av fåglar i skogen. Dessa oroande tendenser börjar nu också till viss del synas i de indikatorer vi beräknar för skogens fåglar i samband med Levande skogar. Detta pekar på vikten av att återuppta och förstärka utvecklingen från 1990-talet med än mer ökad naturhänsyn i skogsbruket i avsikt att öka mängden död ved, lövrik skog och gammal skog. Om just mängden död ved, lövrik skog och gammal skog kan ökas ytterligare finns möjligheten till en minskad förlust, och rent av en förbättring, av den biologiska mångfalden i våra skogar. Sentida analyser har visat att en stor del av det brukade skogslandskapet är i behov av restaurering för att vi ska kunna nå de uppsatta målen om både produktion och en bevarad och förstärkt biologisk mångfald i skogslandskapet. Samtidigt är det av största betydelse att de sista kvarvarande områdena med av människan någorlunda ostörda skogar bevaras för framtiden.

Fåglarna som indikator för biologisk mångfald

Fåglar står högt upp i näringskedjorna och kan därför antas spegla miljöns allmäntillstånd väl. De är förhållandevis lätt- och välstuderade vilket innebär att många av de ekologiska samband som finns mellan fåglar och deras omvärld är mer kända än vad som är fallet för andra organismer. Fåglar är också välkända för allmänheten vilket innebär att de är en organismgrupp som många kan relatera till, något som är viktigt inte minst i kommunikation med brukare och beslutsfattare. Symbolvärdet av fåglar när det gäller höga naturvärden är också stort. Historiskt har förändringar i beståndsstorlek och/eller häckningsframgång hos fåglar flera gånger utgjort den första varningssignalen på att något inte stått rätt till i miljön, exempelvis i samband med problemen med kvicksilverbetat utsäde och med DDT/PCB i mitten på 1900-talet. Sammantaget innebär detta att det finns goda grunder till att använda fåglar som indikatorer på miljöns och på den biologiska mångfaldens allmäntillstånd.

Det finns ett antal studier som undersökt kopplingen mellan biologisk mångfald i stort och skogsfåglar. Dessa visar generellt på goda samband mellan här utvalda arter, främst hackspettar och mesar, och artrikedom hos fåglar i sig. Områden med rik förekomst av hackspettar och mesar är i allmänhet rika även på andra fåglar. På samma sätt har man funnit samband mellan just dessa fågelgrupper och rikedom av andra organismer, exempelvis med lavar och skalbaggar. Dessutom har studier visat att det bland de här utvalda fågelarterna finns arter som är starkt knutna till de element som generellt har koppling till rik biologisk mångfald i skog (död ved, lövrik skog och äldre skog). Fåglarnas egna miljökrav och behov är förhållandevis väl kända och dessa sammanfaller med dem som kan kopplas till rika förekomster av både växter och insekter. Precis som för övriga organismer så missgynnas fåglarna av monokulturodlingar av barrträd med liten variation i åldersstruktur och vertikal skiktning, brist på död ved, liten lövträdsinblandning, dikning av skogsmark, avsaknad av brand mm. Livskraftiga bestånd hos skogsfåglarna kan sägas vara goda tecken på allmänt fungerande skogsekosystem.

Indikatorn Häckande fåglar i skogen baseras på populationsutvecklingen hos sexton utvalda skogsarter. För delindikatorerna som rör död ved, lövrik skog samt äldre skog baseras indikatorerna på ett urval av de sexton arterna, på nationell nivå fem arter för död ved, sju arter för lövrik skog och nio arter för äldre skog. Data kommer från Svensk Fågeltaxerings standardrutter, 716 rutter systematiskt spridda över landet, vilket innebär att skogen täcks i samma proportion som den miljön utgör på nationell nivå. Andelen skogsmark uppgår till ca 2/3 av landets yta vilket innebär att motsvarande totalt ca 480 hela standardrutter (närmare 4 000 km linjetaxering) bör utgöras av skogsmark. Uppdatering av indikatorn sker årligen genom att Svensk Fågeltaxerings standardrutter är ett av instrumenten i den nationella miljöövervakningen.

Artpresentationer

Indikatorn byggs upp av totalt sexton olika arters populationsutveckling. Att detaljerat presentera varje arts biologi och ekologi låter sig därför inte göras här. En kortfattad presentation av arterna görs dock i det följande. Två av de ingående arterna är hönsfåglar (järpe, tjäder), tre är hackspettar (gröngöling, mindre hackspett, tretåig hackspett), en är en duva (skogsduva) och övriga är småfåglar. Alla arter utom en (skogsduva) är stannfåglar vilket gör dem extra lämpliga som indikatorarter då de tillbringar hela sina i liv inom den miljö som indikatorn är tänkt att spegla. I de fall där arterna är upptagna i den Svenska Rödlistan 2020 anges den hotkategori som arten är placerad i nedan efter artnamnet. På samma vis anges även i förekommande fall om arten är upptagen i Bilaga 1 i EU:s Fågeldirektiv (2009/147/EG), vilket innebär att arten omfattas av Natura2000-nätverket.

Järpe (Tetrastes bonasia), Nära hotad (NT), Bilaga 1-art (EU)

Stannfågel som förekommer i hela Sverige förutom i sydvästra landsändans slättbygder, på Öland, Gotland och på kalfjället. De högsta tätheterna av järpe sammanfaller med de delar av Norrlands skogsland där granen är det dominerande trädslaget. Ungefär 85 % av Sveriges järpar finns norr om den biologiska norrlandsgränsen. Kan hålla till godo med täta ungskogsplanteringar om lövandelen inom reviret är minst 10 %, men föredrar flerskiktade äldre granskogar med rikt lövinslag. Ofta finns en koppling till fuktigare delar av skogen såsom alkärr, bäckar och strandskog. Föredrar sammanhängande skogsområden på minst 25 ha. Förefaller ha begränsad spridningsförmåga om skogsområdena blir alltför isolerade från varandra. Boet på marken, ofta i anslutning till en trädstam. Födan är huvudsakligen vegetabilisk även om kycklingarna äter insekter. Vintertid äter järpen i princip endast björk- och alknoppar, därav betydelsen av lövinslag inom reviret.

Det svenska beståndet beräknas till 49 000-81 000 par. Antalet järpar i Sverige har varierat under de senaste drygt 20 åren, men det finns ingen statistiskt säker trend åt något håll under den perioden. Bakom detta finns ett mönster av en ökning under periodens första halva, följt av en motsvarande minskning därefter och sedan upp till en ny toppnivå följt av lägre index i det allra senaste. Under de senaste 20 åren specifikt finns en statistiskt säkerställd minskning av antalet järpar i Sverige. Mer omfattande data saknas från ett längre tidsperspektiv, men Svensk Fågeltaxerings punktrutter sommar och vinter visar inte på några säkerställda förändringar sedan 1975 (vinter) eller 1984 (sommar), även om mönstren i båda fallen är negativa. Detta ger visst stöd för den utbredda uppfattningen att arten i ett långtidsperspektiv har minskat ganska rejält i antal som ett resultat av det moderna skogsbrukets intåg under 1900-talets mitt. Detta stöds även till viss del av jaktstatistik som sträcker sig från 1940-talet och framåt, även om variationen mellan olika perioder i antal skjutna järpar är stor. Mer stöd för att järpen skulle ha minskat rejält i antal sedan mitten av 1900-talet kommer från Finland, där beståndet bedöms ha halverats sedan 1950-talet.

Tjäder (Tetrao urogallus), Bilaga 1-art (EU)

Stannfågel med likartad utbredning som järpen. Saknas sålunda i sydvästra Sydsveriges slättbygder, på Öland, Gotland och på kalfjället. Högsta tätheterna av tjäder finns i Norrlands inland. Närmare 90% av Sveriges tjädrar återfinns norr om den biologiska norrlandsgränsen. En utpräglad skogsfågel, som främst förekommer i barrskog med rik förekomst av bärris. På vintern och under tidig vår är områden med äldre tallar viktiga då tjädern under denna period så gott som uteslutande äter tallbarr. Främst hönor och kycklingar har under senare delen av vår och sommar ett betydligt bredare val av livsmiljö, då insekter utgör en viktig födoingrediens, främst för kycklingarna. Förekomsten av våtmarker, med sin rika insektsförekomst, är därför en viktig komponent för tjädern. Tupparna samlas till arenaspel på traditionella platser under våren, dessa ligger oftast i mogen, eller i alla fall uppvuxen, talldominerad skog. Honorna besöker spelen under en begränsad period på våren men lägger sedan bona utan koppling till spelen. Boet på marken, ofta invid en trädstam eller under en buske.

Populationen i Sverige uppskattas till 244 000-454 000 ”par”. De senaste drygt 20 åren så ökade först antalet tjädrar i Sverige under de inledande tio åren, för att precis som antalet järpar, sedan minska igen under en period därefter och sen åter öka kraftigt i det allra senaste till en ny topp, som nu verkar vara över. Därmed är antalen 2019–2021 högre än i slutet av 1990-talet. Både för perioderna 1998–2021 och 2002–2021 finns statistiskt säkra ökningar av antalet tjädrar i Sverige. Precis som för järpen så saknas mer omfattande data för långtidstrenden för tjäder i Sverige. De fria punktrutterna antyder ett i stort relativt oförändrat bestånd sedan 1975 (vinter) och sedan 1984 (sommar), fast med markant högre antal vintertid under den senaste toppen. Dataunderlagen från punktrutterna är dock små och resultaten ska tolkas försiktigt. Den allmänna långtidsbilden bekräftas till viss del av jaktstatistiken som visar på stora variationer mellan olika perioder, men ungefär samma nivå 2019–2020 som i början på 1980-talet. Däremot visar jaktstatistiken på en klar minskning sedan mitten av 1980-talet. Av allt att döma var antalet tjädrar då betydligt fler än både före och efter denna period. Detta pga. av att antalet rävar under den tiden var väldigt lågt som ett resultat av utbredd rävskabb. Den allmänt rådande uppfattningen är att det skett en storskalig minskning av antalet tjädrar sett i ett ännu längre perspektiv. Stöd för denna bild kommer återigen från Finland där en kraftig minskning noterades främst från 1950-talet och fram till 1970-talet, varefter beståndet även där har varit relativt stabilt.

Skogsduva (Columba oenas)

Den enda flyttfågeln bland de utvalda arterna för indikatorn i fråga. Övervintrar i Sydvästeuropa. Förekommer främst i Götaland och Svealand, med mindre antal i kustnära delar av Norrland. Inom södra Sverige är tätheterna högst i söder och öster. Förekommer främst i lövskog eller småskaligt brukningslandskap med stor andel gamla lövträd, men även i blandskog. Hålhäckare som förutom i naturliga trädhål även kan häcka i holkar, klippskrevor och ruiner. Närhet mellan lämpliga boplatser (äldre lövträd) och födosöksområden (jordbruksmark) är viktigt för skogsduvan. Kan producera två-tre kullar per år. Födan vegetabilisk med stor andel frön, bär och ollon.

Den svenska populationen beräknas idag till 8500-16 000 par. Skogsduvan anses ha minskat kraftigt redan under 1940- och 1950-talen. På 1970- och början 1980-talen höll sig beståndet relativt stabilt men minskade sedan kraftigt igen varvid endast en tredjedel av 1975 års bestånd återstod i mitten av 1990-talet. De senaste 20 åren har antalet skogsduvor i Sverige återigen ökat.

Gröngöling (Picus viridis)

Stannfågel med huvudsaklig utbredning i Götaland och Svealand. Högst tätheter finns i de östra delarna, men arten saknas på Gotland. Mindre antal finns även i sydöstra delarna av Norrland. Gröngöling är starkt knuten till lövdominerade områden, främst i småbrutet landskap med omväxlande dungar och jordbruksmark. Bohålet hackas ut i, oftast murket, lövträd. Insektsätare och framför allt en specialist på myror.

13 000-23 000 par häckar i Sverige. Gröngöling minskade kraftigt i antal under perioden från 1975 till början av 1990-talet, då en halvering av beståndet skedde. Därefter har populationen varit relativt stabil även om utvecklingen har sett lite olika ut under kortare perioder under den tiden. De senaste 20 åren finns en statistiskt säkerställd, men ganska svag minskning.

Mindre hackspett (Dendrocopos minor), Nära hotad (NT)

Huvudsakligen stannfågel som finns spridd över hela landet förutom på kalfjället. Starkt knuten till lövdominerad skog, med stort inslag av äldre löv och död ved. Ofta är arten knuten till ädellöv eller strandskogar. Förekommer även i blandskog om inslaget av äldre lövträd är stort. Studier visar att mindre hackspetten behöver ca 40 ha äldre lövskog inom ett område på upp till 200 ha, dvs. ca 20 procent äldre lövskog på landskapsnivå, för att häcka framgångsrikt. Födan består av olika insekter. Boet hackas ut i murkna lövträd, oftast al eller björk.

Populationen beräknades år 2018 till 2700-7000 par. Svensk Fågeltaxerings siffror visar på ett relativt stabilt bestånd sedan 1975, även om det förekommit kortare perioder med både ökningar och minskningar under denna tid. Standardrutterna talar om en ökning under 2000-talets inledning följt av en minskning under de senaste tio åren.

Tretåig hackspett (Picoides tridactylus), Nära hotad (NT), Bilaga 1-art (EU)

Huvudsakligen stannfågel med större delen,> 90 %, av populationen norr om den biologiska norrlandsgränsen. Förekommer i lägre tätheter även inom barrskogsbältet i Svealand och än mera tillfälligt i norra delarna av Götaland. Förekommer främst i produktiva naturgranskogar med stort inslag av björk, al, gamla träd och död ved. En brandgynnad art som dels gärna slår sig ner i nyligen avbrända områden, dels även i s.k. lövbrännor, lövrika skogar som fått utvecklas fritt efter skogsbrand. Insektsätare med barkborrar som specialitet. Boet hackas ut i gran, tall, björk eller asp.

5700-10 900 par beräknas häcka i Sverige. Under de senaste drygt 20 åren har antalet tretåiga hackspettar i Sverige varierat utan någon övergripande säkerställd förändring. Dock påminner mönstret för de tretåiga om det för den mindre hackspetten, med en ökning under 2000-talets inledning följt av en minskning under de senaste tio-femton åren. Detta innebär också att sett till exakt de senaste 20 åren så finns en statistiskt säker minskning av antalet tretåiga hackspettar i Sverige. Sett i ett längre perspektiv är den generella bedömningen att arten har minskat kraftigt i antal sedan mitten av 1900-talet. Detta främst beroende på skogsbrukets omformning av skogslandskapet.

Stjärtmes (Aegithalos caudatus)

Stannfågel med utbredning främst i södra Sverige men förekommer även i sydöstra Norrland och vidare norrut längs kusten. Tätheterna dock högst i Götaland och Svealand och närmare 90 % av den svenska populationen bedöms finnas söder om den biologiska norrlandsgränsen. Knuten till löv- och blandskog, med förkärlek till strandskogar av björk och al. Det avancerade boet, helt täckt med ingång från sidan, placeras oftast i björk, men ibland även i andra träd eller större buskar. Insektsätare.

20 000-48 000 par bedöms häcka i Sverige. Långsiktigt visar siffrorna från Svensk Fågeltaxering på en stabil population med stora variationer mellan åren. Standardrutterna visar på en ökning sedan sent 1900-tal, men inga förändringar totalt sett sedan 2002.

Entita (Poecile palustris), Nära hotad (NT)

Utpräglad stannfågel med huvudsaklig utbredning (> 95 % av Sveriges entitor) söder om den biologiska norrlandsgränsen. Saknas på Gotland. Tyngdpunkten i den svenska utbredningen finns i sydöstra Götaland. Entitan är en löv- och blandskogsfågel som föredrar bok, ek- och hasseldominerade områden, men som även trivs i strandskog och alkärr. Mestadels fröätare, men under häckningssäsongen är insekter stapelfödan. Hålhäckare som är beroende av miljöer som erbjuder naturliga hål.

75 000-109 000 par beräknas häcka i Sverige. Entitan har minskat kraftigt sedan Svensk Fågeltaxering startades, siffrorna antyder att dagens beståndsstorlek är maximalt hälften av det 1975. Sedan slutet av 1990-talet har dock populationen hållit sig på en relativt stabil nivå, även om trendkurvan åter har vänt nedåt under de senaste drygt tio åren. Därmed finns en säkerställd minskning av antalet entitor i Sverige under de senaste 20 åren. Genom det negativa korttidsmönstret är entitan rödlistad såsom Nära hotad sedan 2020.

Talltita (Poecile montanus), Nära hotad (NT)

Huvudsakligen stannfågel med förekomst över hela landet förutom på Gotland och på kalfjället. Tyngdpunkten i utbredningen finns i Norrlands inland, och mer än 75 % av Sveriges talltitor återfinns norr om den biologiska norrlandsgränsen. Förekommer i många typer av skog, men förknippas oftast med barr- och blandskog. Inblandning av löv är dock en viktig ingrediens och därför förekommer talltitan ofta i sumpskogsartade miljöer eller i anslutning till kärr och mossar. Troligen hänger detta samman med att talltitan hackar ut sitt eget bohål i murkna högstubbar, och då oftast lövstubbar. Talltitan behöver också större sammanhängande skogsområden då den har ovanligt stora revir för att vara en så liten fågel. Äter ryggradslösa djur och frön.

Den svenska populationen beräknas till 486 000 – 597 000 par. Långtidstrenden är mycket negativ och siffrorna från Svensk Fågeltaxering visar på att blott en knapp tredjedel av beståndet som fanns 1975 återstår idag. Data från de senaste 20 åren visar på att minskningen nu tagit fart igen efter en period av stabilitet. Precis som systerarten entita är talltitan numera rödlistad i kategorin Nära hotad.

Lappmes (Poecile cinctus), Nära hotad (NT)

Stannfågel med utbredning i inre delarna av norra delen av landet. Förekommer från nordvästra Dalarna och norrut, enligt vissa källor med en lucka i en stor del av Jämtland. Den sydligare populationen hänger samman med ett norskt bestånd på ca 1 000 par. Tyngdpunkten i den svenska förekomsten ligger i Lapplandsdelen av Västerbottens och Norrbottens län nedom fjällen. Huvudsakligen knuten till områden med sammanhängande äldre barrskog med rikt lövinslag. Precis som talltitan har den stora revir och saknas därför i alltför små och isolerade skogsfragment. Häckar i naturliga hål och hackspetthål i träd och högstubbar, samt i holkar (till skillnad från talltitan). Födan består mest av ryggradslösa djur, men även frön ingår beroende på årstid.

16 000 – 49 000 par beräknas häcka i Sverige. Vi saknar data för den svenska långtidutvecklingen, men med största sannolikhet har arten minskat i antal under det senaste halvseklet. Under de senaste drygt 20 åren är lappmesen en av de arter som har minskat allra kraftigast i Sverige, även om några förhållandevis goda år har inträffat under senare tid som gör att antalen i det allra senaste inte ser ut att ha fortsatt att minska.

Tofsmes (Lophophanes cristatus)

Stannfågel i Götaland, Svealand och främst södra Norrland, sparsamt längre norrut. Arten saknas på Öland och Gotland. Högst tätheter finns i östra Götaland, Svealands barrskogar och södra Norrland. Tofsmesen är den mest barrskogsanknutna av skogsmesarna och häckar sällan i lövdominerade miljöer. Generellt verkar den föredra talldominerad skog eller åtminstone skog med inslag av tall. Som för flertalet av de andra skogsmesarna finns den dock gärna i anslutning till fuktigare partier, ofta flerskiktade, med lövinslag. Precis som för lappmes och talltita är förekomsten av död, murken ved viktig både för bobygge (eget hål hackas ut) och för födosök. Även tofsmesen äter mest ryggradslösa djur, men också frön.

467 000 – 590 000 par häckar i Sverige. Tofsmesen förefaller inte ha drabbats lika hårt av skogsbruket som övriga skogsmesar, populationen har enligt de fria punktrutterna exempelvis inte minskat lika kraftigt i antal som en- och talltita i de delar av landet som täcks av de delprogrammen sedan 1975. Båda punktruttsdelprogrammen visar dock på signifikanta minskningar i långtidsperspektivet. De senaste drygt 20 åren, i hela landet, har antalet tofsmesar ökat i antal enligt standardrutterna. Arten är också på spridning norrut i landet.

Svartmes (Periparus ater)

Huvudsakligen stannfågel, flyttningsrörelser förekommer vissa år i varierande omfattning. Utbredningen täcker Götaland, Svealand samt södra och östra Norrland. Högst tätheter i inre Götaland och östra Svealand. Föredrar äldre gran- eller grandominerad skog, men kan även finnas i lägre tätheter i blandskog. Hålbyggare som förutom i trädhål även kan häcka i stubbar, klippskrevor och rotvältor. Födan består av granfrön, spindlar och insekter.

250 000 – 573 000 par häckar i Sverige. Antalen varierar stort mellan åren, bl. a beroende på vintrarnas stränghet. Svartmesen har minskat svagt under de senaste trettio åren, med stora variationer mellan olika perioder. Standardrutterna visar över lag på stabila antal under de senaste drygt 20 åren, men mycket höga antal 2021 gör att det nu finns en statistiskt säkerställd ökning både 1998–2021 och 2002–2021. 

Trädkrypare (Certhia familiaris)

Stannfågel med mycket likartad utbredning som svartmesen. Trädkryparen föredrar gammal skog, eller åtminstone skog med inslag av gamla träd. En relativt stark koppling till lövträd finns i södra delen av landet, medan arten är knuten till främst äldre granskog i norr. Kopplingen till äldre träd har sin grund i att dessa har betydligt mer utvecklade barkstrukturer vilket i sin tur erbjuder skydd för trädkryparens bytesdjur. Samtidigt är tillgången på boplatser (håligheter, skrevor mm) betydligt större på den senare typen av träd.

991 000 – 1 262 000 par trädkrypare finns i landet. Sett över de senaste 40 åren har arten minskat i antal, variationen mellan år är dock stor och troligen spelar vinterklimatet en betydande roll för storskaliga populationsregleringar. Under de senaste drygt 20 åren finns en övergripande ökning enligt standardrutterna. En ökning som främst inträffat de senaste 15 åren.

Lavskrika (Perisoreus infaustus)

Stannfågel som förekommer i de norra två tredjedelarna av landet, från norra Värmland och västra Dalarna norrut. Saknas i kustnära delar av Norrland samt i kalfjällsområdena. Förekommer i de flesta barrdominerade skogar, men föredrar slutna skogar som är äldre än 60 år med skiktad, rik underväxt av gran. Boet placeras intill stammen i gran eller tall och fodras med lavar. Rik lavförekomst är därför viktig för lavskrikan. Allätare, men bär, framför allt blåbär, spelar en stor roll i dieten. Gnagare utgör också en viktig del av födan under år när dessa är talrika. Lavskrikan är en av de svenska häckande fågelarterna som är visar starkast koppling till gnagarcyklerna enligt standardrutterna. En koppling som sannolikt består av att artens häckningsframgång är betydligt större under år med gott om gnagare.

Det svenska beståndet beräknas till 37 000 – 71 000 par. Exakta siffror på lavskrikans populationsutveckling över längre tid saknas från Sverige, men samstämmiga uppgifter talar om en trolig minskning sedan mitten av 1900-talet. I Finland minskade arten kraftigt under mitten av 1900-talet, för att sedan åter öka under århundradets sista dekad. Standardrutterna anger en stabil population i Sverige sedan slutet av 1990-talet, även om det samtidigt finns en statistiskt säker tillbakagång i de södra delarna av artens svenska utbredning under samma tid. En statistiskt säker minskning finns även för den något kortare perioden 2002–2021. 

Nötkråka (Nucifraga caryocatactes), den brednäbbade nötkråkan är rödlistad som Nära hotad (NT)

Stannfågel som vissa år företar invasionsartade flyttningsrörelser. Företrädd av två underarter i landet, en brednäbbad som finns i spridd i Götaland och Svealand upp till södra Dalarna och som utgör huvuddelen (> 95 %) av de i Sverige häckande nötkråkorna. Den smalnäbbade underarten är en invandrare från öster som från 1970-talet och framåt etablerat sig längs Norrlandskusten. Den brednäbbade underarten är hårt knuten till hassel och reviren finns där god förekomst av hassel förekommer inom upp till 5 km avstånd. Själva boet läggs oftast i granskog, eller t o m i granplanteringar. Kopplingen till hassel beror på att arten är extremt specialiserad på att insamla och hamstra hasselnötter under hösten. Dessa utgör sedan den enda födan under vintern och är även huvudföda för ungarna under våren. Annars förtärs en hel del animalisk föda under den varma årstiden och granfrön ingår även i dieten. De smalnäbbade nötkråkorna i Norrland livnär sig huvudsakligen på frön från planterade sibiriska cembratallar och finns främst i anslutning till städer och samhällen.

14 000 – 44 000 par häckar i Sverige. I långtidsperspektivet, sedan 1975, har arten minskat i antal i Sverige. Under 2000-talet har inga säkra förändringar av antalet nötkråkor skett. Den brednäbbade nötkråkan är rödlistad i kategorin Nära hotad, medan den smalnäbbade formen bedöms som Livskraftig.

Domherre (Pyrrhula pyrrhula)

Huvudsakligen stannfågel även om flyttningsrörelser förekommer under vissa år. Domherren finns spridd över hela Sverige, men de högsta tätheterna finns i Norrlands skogsland. Häckar främst i flerskiktad, gärna lite fuktig granskog eller grandominerad skog med rik förekomst av buskar och uppväxande träd. Förekommer dock även i lövskog, om än i lägre tätheter. Boet ofta i täta, gärna yngre granar vilket innebär att själva boplatsen kan finnas i planteringar. Födan till större delen vegetabilisk i form av frön, knoppar, skott och bär men ungarna matas även med insekter.

511 000 – 665 000 par domherre beräknas häcka i Sverige. Svensk Fågeltaxerings data visar på en minskning under de senaste drygt 45 åren, som dock förbytts i en ökning under 2000-talet.

För mer information se:

www.fageltaxering.lu.se 

Angelstam, P., Dönz-Breuss, M. & Roberge, J-M. (eds.). 2004. Targets and tools for the maintenance of forest biodiversity. Ecological Bulletins 51: 1–510.

Angelstam, P., Manton, M., Green, M., Jonsson, B.-G., Mikusinski, G., Svensson, J. & Sabatini, F. M. 2020. Sweden does not meet agreed national and international forest biodiversity targets: A call for adaptive landscape planning. - Landscape and Urban Planning 202:103838.

Ottosson, U., Ottvall, R., Elmberg, J., Green, M., Gustafsson, R., Haas, F., Holmqvist, N., Lindström, Å., Nilsson, L., Svensson, M., Svensson, S. & Tjernberg, M. 2012. Fåglarna i Sverige – antal och förekomst. SOF, Halmstad.

Ram, D., Axelsson, A-L., Green, M., Smith, H. G. & Lindström, Å. 2017. What drives current population trends in forest birds – forest quantity, quality or climate? A large-scale analysis from northern Europe. Forest Ecology and Management 385: 177–188

Roberge, J-M. & Angelstam, P. 2006. Indicator species among resident forest birds – A cross-regional evaluation in northern Europe. Biological Conservation

Svensson, S., Svensson, M. & Tjernberg, M. 1999. Svensk Fågelatlas. Vår Fågelvärld, supplement 31, Stockholm.

 

Om data

Typ av indikator enligt DPSIR:
Status (tillstånd)

Camilla Andersson Miljöstrateg, Skogstyrelsen camilla.andersson@skogsstyrelsen.se 0650-377 90

Ansvarig myndighet för indikatorn Häckande fåglar i skogen: RUS - Regional utveckling & samverkan i miljömålssystemet