Häckande fåglar i fjällen i olika biotoper

Häckande fåglar i fjällen

Populationsutveckling (index) för häckande fåglar i kalfjälls- och fjällskogsmiljö.

Ladda ner diagramdata

Skriv ut diagram

Vad kan jag göra?

Diagrammet och data på den här sidan är licensierat med Creative Commons Erkännande (CC-by). Det innebär att du bland annat får:

  • Använda det i trycksaker
  • Använda det i presentationer
  • Använda det i digitala medier.

Vad bör jag göra?

Du bör ange Naturvårdsverket som källa, och lägga in länken nedanför så att andra kan hitta originaldata:

http://www.sverigesmiljomal.se/miljomalen/frisk-luft/partiklar-i-pm-25

Uppdaterad statistik

För den här indikatorn finns uppdaterad statistik i rapporten Årlig uppföljning 2019.
Årlig uppföljning 2019 (Naturvårdsverkets webbplats)

Antalet fåglar i fjällskogen minskar fortfarande

Detaljerade inventeringar av häckande fåglar i fjällmiljö som genomförts över många årtionden visar att bestånden i dessa områden har varit mycket stabila i stort, om än med betydande variation mellan olika kortare tidsperioder, vilket innebär att fjällmiljön så här långt är en av de få miljöer som uppvisar mycket liten mänsklig påverkan.

Indexet innehåller två grupper av fåglar typiska för dels kalfjäll och fjällhed; fjällripa, ljungpipare, fjällabb, ängspiplärka, stenskvätta, lappsparv (-),och snösparv (-), och dels för fjällbjörkskog; dalripa (-), blåhake, rödstjärt, rödvingetrast (-), lövsångare (-), bergfink (-) och gråsiska. 

Plus- eller minustecken visar på statistiskt säkerställda ökningar (+) eller minskningar (-) för de enskilda arterna i fjällområdet. För arter utan efterföljande tecken finns ingen säkerställd förändring under perioden.

Dessa gruppers populationsutveckling i fjällområdet har sedan analyserats baserat på data från Svensk Fågeltaxerings standardrutter för åren 2002–2017 (www.fageltaxering.lu.se).

För den analyserade perioden uppvisas totalt sett ingen statistiskt säkerställd förändring för gruppen med kalfjällsfåglar. Den negativa trenden (-1,7 % per år) för gruppen med fjällskogsfåglar är däremot fortsatt statistiskt säkerställd. För fjällskogsfåglarna sjönk index något från 2016 till 2017, medan index för kalfjällsfåglarna ökade svagt mellan de senaste två åren. Index för 2017 låg 16 % under (kalfjäll) resp. 19 % under (fjällskog) startårets värde (1). I båda fallen var index 2017 statistiskt skilda från startårets värde. 

Metod

Diagrammet visar årliga index för två grupper av utvalda fågelarter typiska för kalfjäll respektive fjällskog, baserat på data från Svensk Fågeltaxerings standardrutter (se http://www.biol.lu.se/zooekologi/birdmonitoring/). Index baseras på antal sedda fågelindivider av utvalda arter på de standardrutter som finns i själva fjällområdet. Artgrupperna är som följer:

Kalfjällsarter: Fjällabb, Fjällripa, Lappsparv, Ljungpipare, Snösparv, Stenskvätta, Ängspiplärka.

Fjällskogsarter: Bergfink, Blåhake, Dalripa, Gråsiska, Lövsångare, Rödstjärt, Rödvingetrast, Svartvit flugsnappare

Arturvalet baseras på litteraturgenomgång där arter som visat sig vara goda indikatorer för respektive miljötyp valts ut. Tanken är att artgrupperna ska vara goda indikatorer på biologisk mångfald kopplad till aktuell miljötyp i en vidare bemärkelse än bara för just de här arterna.

Standardrutterna är rent praktiskt linjetaxeringar där alla sedda och hörda fåglar räknas en gång per år längs en 8 km lång, kvadratisk rutt  (kvadrat med 2 km sida), där start- och slutpunkt är densamma. Rutterna är systematiskt utlagda baserat på Rikets Nät med 25 km lucka mellan rutter i både öst-västlig och nord-sydlig riktning över hela landet. Totalt finns 716 standardrutter jämnt fördelade över landet, varav ca 400 inventeras årligen. Huvuddelen av rutterna inventeras ideellt, men ett mindre antal inventeras proffesionellt. Sistnämnda del främst i norra delen av landet där antalet ornitologer är lägre än i söder.  Indexen som presenteras i figuren är det geometriska medelvärdet av ingående arters årliga index. Artindex beräknas genom TRIM-metoden (TRends & Indices for Monitoring data). TRIM är ett avancerat index som tagits fram av statistiska centralbyrån i Nederländerna. Rent statistiskt är TRIM en typ av loglinjär analys som bygger på ”maximum-likelihood-metoden” med antagande att grunddata (fågelantalen) är Poisson-fördelade (för mer detaljer se: http://www.biol.lu.se/zooekologi/birdmonitoring/). Index för startåret sätts = 1 och varje års index kan sedan läsas som den procentuella förändringen, uppåt eller nedåt, jämfört med startåret. Standardrutterna infördes såsom ett av de nationella miljöövervakningsverktygen år 1996, men det tog ett antal år innan det årliga antalet inventerade rutter nådde en nivå som gör denna typ av analys vettig. Vi presenterar därför här data från 2002 och framåt, då vi bedömer det som att data från och med detta år har en acceptabel kvalitetsnivå.

För mer information se: http://www.biol.lu.se/zooekologi/birdmonitoring/

 

Kartan visar sammanlagt index för kalfjällsfåglar för det senast analyserade året. Index baseras på antal observerade individer av följande arter på standardrutter i fjällen: Fjällabb, Fjällripa, Lappsparv, Ljungpipare, Snösparv, Stenskvätta, Ängspiplärka.

Endast själva fjällområdet är markerat på kartan.

För mer information se: http://www.biol.lu.se/zooekologi/birdmonitoring/

Fördjupning

Svensk Fågeltaxering (Biologiska institutionen, Lunds Universitet) är ett nationellt miljöövervakningsprogram som pågått sedan 1975 med målet att övervaka förändringar i de svenska fågelbeståndens storlek. Räkningar utförs till stor del av frivilliga inventerare runt om i landet på samma sätt varje år. Svensk Fågeltaxering omfattar idag fem olika delprogram där Häckfågeltaxeringen (punkt- och standardrutter sommartid) samt Vinterfågelräkningen (punktrutter) är de som pågått under allra längst tid. Den främsta styrkan med dessa delprogram är de långa tidsserierna vilka möjliggör analyser av långsiktiga trender för ett stort antal fågelarter. Programmet finansieras av Naturvårdsverket och landets Länsstyrelser och ingår i den nationella och regionala miljöövervakningen.

För att åtgärda några svagheter med de ursprungliga delprogrammen infördes 1996 ett nät av fasta standardrutter med likformig spridning i landet. Tidigare valdes inventeringsrutter ut subjektivt av inventerarna, med följden att olika biotoper inte ingick i sina rätta proportioner och att norra Sverige var underrepresenterat. Standardrutterna innebär att man nu får ett representativt stickprov av fågelfaunan och att fler arter kan ingå i övervakningen. Övriga rutter är viktiga för att hålla igång de långa tidsserierna men fokus ligger idag på standardrutterna. Det är också standardrutterna som är lämpligast för uppföljning av biologisk mångfald.

Bakgrund

Fjällmiljön anses allmänt som den minst människopåverkade miljön i vårt land. Stor påverkan och därmed miljöförändringar har skett lokalt, men i det stora hela har fjällkedjan fortfarande kvar sina allmänna drag av ostördhet. Ett av de mest omtalade hoten mot denna miljö är idag, förutom eventuell exploatering från främst gruv-, energi- och turistindustri, hotet från global uppvärmning. Stigande temperaturer skulle kunna ändra förhållandena i området radikalt med bl. a förändringar i vegetationszoners utbredning som följd, vilket i sin tur definitivt skulle påverka den biologiska mångfalden i området. Exakt hur den biologiska mångfalden skulle förändras är inte helt uppenbart, men de organismer som är anpassade till kalfjälls- och fjällhedsmiljön skulle troligen få minskat livsutrymme.

Fågelfaunan i fjällen har inte kunnat följas på nationell nivå under någon längre tid. Därför saknas storskaliga långtidstrender för de allra flesta arter i fjällområdet. Inte förrän standardrutterna infördes i slutet av 1990-talet, med sitt systematiska upplägg med rutter fördelade över hela Sverige, har vi kunnat följa hela fjällkedjans fågelfauna. Dataunderlaget från standardrutternas första år var dessutom klent vilket innebär att data av acceptabel kvalitet inte finns förrän från 2000-talets början. Sedan dess kan dock fjällens fågelpopulationer följas på ett lika tillfredställande sätt som södra Sveriges sådana.

Bristen på storskaliga populationsdata från 1900-talet innebär dock inte att långtidsdata saknas helt och hållet. Dels finns speciella artprojekt som löpt över längre tid för vissa arter, bl. a en del rovfåglar, och dels finns långtidsserier av inventeringar från lokala delar av fjällkedjan. Den längsta serien och det mest detaljerade datasetet finns från Ammarnäsfjällen i södra Lappland där LUVRE-projektet pågått sedan tidigt 1960-tal. LUVRE (Lund University Vindel River Expedition) påbörjades i samband med den stora vattenkraftutbyggnaden vid den tiden som ett resultat av planer på att bygga ut även Vindelälven och dess biflöden. Någon utbyggnad blev dock aldrig av och älven är än i dag en av de sista orörda stora älvarna i landet. LUVRE-projektet fortsatte dock och har nu följt fågelfaunan i Vindelfjällen under snart 55 år, vilket rimligen gör projektet till landets längsta inventeringsserie från något större område. Undersökningarna i fjällbjörkskogen är de som har pågått under allra längst tid och här är serien komplett ända från 1960-talet. Resultaten ger stöd för påståendet att fjällmiljön tillhör den minst påverkade i landet. När inventeringar från odlings- och barrskogslandskapet visar på generella minskningar för många arter visar fjällskogsinventeringarna på relativt stabila bestånd, även om stora variationer förekommer mellan år och mellan perioder. Inventeringar på kalfjället kom också igång redan på 1960-talet, men i större skala har de pågått under något kortare tid, sedan början av 1970-talet. Även dessa visar generellt på långsiktigt stabila bestånd med stora variationer mellan åren.

Fåglarna som indikator för biologisk mångfald

Fåglar står högt upp i näringskedjorna och kan därför antas spegla miljöns allmäntillstånd väl. De är förhållandevis lätt- och välstuderade vilket innebär att många av de ekologiska samband som finns mellan fåglar och deras omvärld är mer kända än vad som är fallet för andra organismer. Fåglar är också välkända för allmänheten vilket innebär att de är en organismgrupp som många kan relatera till, något som är viktigt inte minst i kommunikation med brukare och beslutsfattare. Symbolvärdet av fåglar när det gäller höga naturvärden är också stort. Historiskt har förändringar i bestånd och/eller häckningsframgång hos fåglar flera gånger utgjort den första varningssignalen på att något inte stått rätt till i miljön, exempelvis i samband med problemen med kvicksilverbetat utsäde och med DDT/PCB i mitten på 1900-talet. Sammantaget innebär detta att det finns goda grunder till att använda fåglar som indikatorer på miljöns och på den biologiska mångfaldens allmäntillstånd.

I fallet med indikatorn för biologisk mångfald inom Storslagen fjällmiljö har vi tagit fasta på att målet ursprungligen fastslog att den ”biologiska mångfalden i fjällkedjan ska en hög grad av ursprunglighet”. En tolkning av detta är att arealen kalfjäll kontra fjällbjörkskog ska bibehållas på den nivå som finns idag, och som har funnits under en längre tid. Vi har därför valt ut sju arter som är typiska för kalfjällsmiljön och sju arter som är typiska för fjällbjörkskogen. Tankegången bakom denna indelning är att genom att följa dessa arters populationsutveckling får vi en indikator på förändringar i biologisk mångfald beroende på olika vegetationstypers utbredning. De globala klimatförändringar som pågår riskerar på sikt att begränsa utbredningen av öppet kalfjäll medan fjällbjörkskogen i ett sådant scenario kan tänkas vandra högre upp i höjdled. Om detta inträffar förväntas därför en minskning för gruppen kalfjällsfåglar, men en ökning för gruppen fjällskogsfåglar inom själva fjällkedjan.

Den sammanlagda populationsutvecklingen för båda utvalda artgrupperna har sedan analyserats baserat på data från de 104 standardrutter som finns i fjällområdet, motsvarande ca 15 procent av landets yta (totalt drygt 800 km linjetaxering). Indikatorn är inte uppdelad på annan regional nivå än för själva fjällkedjan, dvs. den täcker fjällområdet från nordvästra Dalarna upp till nordligaste Lappland, men har ingen ytterligare regionsuppdelning inom fjällkedjan. Uppdatering av indikatorn sker årligen genom att Svensk Fågeltaxerings standardrutter är ett av instrumenten i den nationella miljöövervakningen.

Artpresentationer

Indikatorn byggs upp av totalt fjorton olika arters populationsutveckling. Att detaljerat presentera varje arts biologi och ekologi låter sig därför inte göras här. En kortfattad presentation av arterna görs dock i det följande. Av de ingående arterna är två hönsfåglar (dalripa, fjällripa), en vadare (ljungpipare), en labb (fjällabb) och övriga är småfåglar. Alla arter utom riporna är flyttfåglar som endast spenderar häckningssäsongen i fjällkedjan. I de fall där arterna är upptagna i den Svenska Rödlistan anges den hotkategori som arten är placerad i nedan efter artnamnet. På samma vis anges även i förekommande fall om arten är upptagen i Annex 1 i EU:s Fågeldirektiv (2009/147/EG), vilket innebär att arten omfattas av Natura2000-nätverket.

Dalripa (Lagopus lagopus)

Stannfågel med utbredning över en stor del av Norrland. Huvuddelen av beståndet finns i fjällområdets björk- och videzoner. Vuxna fåglar är främst växtätare (bär, blad, kvistar, knoppar beroende på säsong) medan ungarna är beroende av insekter under de första levnadsveckorna. Den svenska populationen uppskattas till 62 000–322 000 par. Antalen varierar kraftigt mellan åren beroende på födotillgång, reproduktion och predation. Arten har minskat kraftigt i antal i landet under de senaste 20 åren. I ett längre tidsperspektiv visar de lokala data som finns på en ordentlig minskning i barr- och fjällbjörkskog, medan beståndet i fjällhedens videzon förefaller ha varit mer stabilt

Fjällripa (Lagopus muta)

Stannfågel med hela utbredningen ovan trädgränsen från Dalarna i söder till nordligaste Lappland. En av de fågelarter som förekommer allra högst upp i fjällen. Fjällripans miljö är klippig terräng och fjällhedar. Växtätare som är mer knuten till marken än dalripan. Fjällripan livnär sig på lågvuxna videarter, kråkris och dvärgbjörk. De små kycklingarna äter insekter vilket gör att kullar med små ungar ofta är knutna till våta, insektsrika partier. Uppskattningsvis 18 000–58 000 par finns i Sverige. Antalen uppvisar stora variationer mellan år och områden, av samma anledning som beskrivs för dalripan ovan. Under 2000-talet har markanta toppar i antalet fjällripor noterats kring sekelskiftet samt återigen kring 2015. Sett över alla de senaste 20 åren finns ingen säkerställd förändring av antalet fjällripor, utan enbart en markant variation mellan höga och låga antal.

Ljungpipare (Pluvialis apricaria), Annex 1-art (EU)

Karaktärsfågeln nummer ett på fjällhedarna, som alla fjällvandrare stött på. Flyttfågel som övervintrar i Väst- och Sydvästeuropa. Förekommer framförallt på hedmark i fjällen (i hela fjällkedjan) där upp mot 90 procent av det svenska beståndet beräknas finnas, men häckar även på myrar i lägre belägna delar i Norrland, Svealand och Götaland. Dessutom finns den på alvarmark på Öland och Gotland. Livnär sig till stor del på ryggradslösa djur, men även bär spelar en stor roll i dieten. Antalet par i Sverige uppskattas till 83 000–140 000. Under de senaste 20 åren har antalet par i landet varit stabilt. I ett längre perspektiv har de sydliga ljungpiparna minskat i antal medan fjällens ljungpipare har blivit fler. Lokala inventeringar antyder stabila eller möjligen t o m ökande bestånd under det senaste halvseklet.

Fjällabb (Stercorarius longicaudus)

Flyttfågel som tillbringar större delen av året ute på de stora haven. Svenska fjällabbar övervintrar i Atlanten utanför södra Afrikas kuster. Starkt knuten till fjällheden, från västra Jämtland upp till nordligaste Lappland. Fåglarna är starkt hemortstrogna och återvänder till sina revir varje år. Antalet häckningar varierar dock kraftigt mellan åren beroende på tillgång på gnagare, som utgör huvudfödan under häckningstiden. Under goda gnagarår kan 8 000 –17 000 par häcka i Sverige. Det svenska beståndet har varit mycket stabilt de senaste årtiondena och av allt att döma även under det senaste halvseklet.

Ängspiplärka (Anthus pratensis), Nära hotad (NT)

Flyttfågel med övervintringsområde i Sydvästeuropa. Ängspiplärkan förekommer över hela landet i öppna, fuktiga miljöer men är en av karaktärsfåglarna på fjällheden varför det i högsta grad är motiverat att ha med den här, förutsatt att man endast analyserar rutter belägna i fjällområdet. Vidare så är tätheterna av ängspiplärka betydligt högre i fjällen jämfört med övriga landet, varför den absoluta majoriteten av Sveriges ängspiplärkor är knutna till fjällmiljön. Födan består av insekter. Det svenska beståndet bedöms bestå av 544 000 -1 104 000 par. De senaste 20 åren har antalen minskat något i landet som helhet, men varit stabilt i fjällkedjan. Enligt lokala inventeringar inom fjällkedjan har beståndet där varit stabilt sett i ett ännu längre perspektiv.

Blåhake (Luscinia svecica), Annex 1-art (EU)

Långdistansflyttare med övervintringsområde i södra Asien. Förekommer främst i fjällkedjan men även ner i barrskogsbältet i övre Norrland. Tätaste förekomsterna finns i fjällbjörkskogen, men arten är även talrik i videmattor ovan trädgränsen. Oftast knuten till fuktigare områden kring bäckar och stränder. Insektsätare. 140 00 – 317  000 par antas häcka i Sverige och det svenska beståndet har varit stabilt under de senaste 20 åren. Bakom denna stabilitet finns dock en säkerställd minskning i de sydligare delarna av fjällkedjan. Sett över längre tid finns tecken på en minskning i fjällbjörkskogen men ett stabilt bestånd ovan trädgränsen från de lokala inventeringar som gjorts.

Rödstjärt (Phoenicurus phoenicurus)

Långdistansflyttare som spenderar vintern i Afrika söder om Sahara. Utbredd över hela landet, med de högsta tätheterna i norra Sveriges barrskogsbälte. Nationellt sett framförallt en karaktärsfågel på tallhedar, men förekommer i de flesta trädtäckta miljöer. I fjällområdet är rödstjärten knuten till fjällbjörkskogen och därför medplockad här. Arten förekommer inte på kalfjället. Insektsätare. 678 000 – 1 580 000 par häckar i Sverige. Rödstjärten minskade kraftigt, åtminstone i södra Sverige fram till mitten av 1980-talet, men har sedan ökat kraftigt i antal igen i hela landet. Även i fjällen noterades en minskning, men där endast på 1960-talet. Därefter har arten ökat i antal även i fjällkedjan.

Stenskvätta (Oenanthe oenanthe)

Långdistansflyttare som övervintrar i Afrika. Stenskvättan förekommer i öppna, steniga miljöer över hela landet vilket innebär att den finns i jordbruksmark, i fjällen, kring kusterna och i industriområden. Huvuddelen av den svenska populationen finns i fjällkedjan. Notera att i beräkning av index för denna indikator har vi endast använt data från rutter inom fjällkedjan. Karaktärsfågel på de öppna fjällhedarna och även i högre belägna blockmarker. Boet läggs oftast under stora stenar, i stenrösen, stenmurar eller annan hålighet. Födan består av allehanda ryggradslösa djur. Den svenska populationen uppskattas till 174 000 – 402 000 par. Nationellt sett har antalet stenskvättor minskat svagt under de senaste 20 åren. I fjällen har antalen varit stabila under samma tid, samt enligt lokala inventeringar även under de senaste 40-50 åren.

Rödvingetrast (Turdus iliacus)

Medeldistansflyttare som övervintrar i södra (både sydost och sydväst) Europa. Utbredningen täcker en stor del av landet, men arten saknas eller är mycket fåtalig allra längst i syd och sydväst. Högst tätheter finns i norra Sverige och arten är en av karaktärsfåglarna i fjällbjörkskogen. Förekommer även i videsnår ovan trädgränsen. Födan består till stor del av ryggradslösa djur men under vissa delar av året konsumeras även bär i stor omfattning. Den svenska populationen beräknas till 510 000 – 1 190 000 par. Beståndet i landet och i fjällkedjan specifikt har minskat något under de senaste 20 åren. Sett över längre tid har rödvingetrasten klarat sig bättre i fjällen. Lokala data anger en klar och tydlig ökning under de senaste 50 åren.

Lövsångare (Phylloscopus trochilus)

Långdistansflyttare med, för nordliga fåglar, övervintringsområde i östra Afrika. Förekommer i alla miljöer som innehåller träd och buskar. Generellt är tätheterna högre i lövskog än i barrskog och arten är en karaktärsfågel i fjällbjörkskogen. Precis som flera andra skogsarter förekommer den i fjällområdet även i videbuskage ovanför trädgränsen. Insektsätare. Sveriges vanligaste häckande fågel med normalt över 13 miljoner häckande par i landet. Populationen av den nordliga lövsångaren är långsiktigt stabil både i landet som helhet och i fjällkedjan. Under de senaste 20 åren har antalen däremot minskat både nationellt och i fjällen.

Bergfink (Fringilla montifringilla)

Flyttfågel som främst övervintrar på den europeiska kontinenten. Massövervintring förekommer vissa år med rik bokollonförekomst även i sydligaste Sverige. Främst en Norrlandsfågel som häckar i närmast all slags skog, de högsta tätheterna har dock registrerats i fjällbjörkskog. Mer 70 % av det svenska häckande beståndet bedöms finnas i fjällområdet och angränsande barrskogar. Antalen i fjällbjörkskogen varierar dock med förekomst av mätarlarver. Fröätare under större delen av året, men som nämnts ovan spelar insekter en stor roll under häckningstiden. Det svenska beståndet kan bestå av upp till 3 miljoner par. Långtidstrenden för landet som helhet visar på en minskning från 1980-talet och framåt, en minskning som fortgått även under de senaste 20 åren. Lokala inventeringar i fjällbjörkskog visar dock inte på några större förändringar där under de senaste 50 åren, även om antalen varierat kraftigt mellan olika år och perioder.

Gråsiska (Acanthis flammea)

Flyttfågel med invasionsliknande rörelser. Oftast sker övervintring i mellersta och östra Europa, men stora antal kan även finnas kvar inom Sveriges gränser och samtidigt har ringmärkta fåglar återfunnits så långt bort som i Kina. Tudelad utbredning i Sverige med en stor nordlig population och en i relativt sen tid invandrad mindre population i söder (främst sydväst). Den sydliga populationen utgör dock bara någon-några tiondels procent av totalpopulationen. Högst tätheter finns i fjällbjörkskogen, men arten förekommer även i barrskogszonen samt i videbuskage ovan trädgränsen. Födan består mest av frön, framförallt björkfrön, men under häckningstiden även insekter. Antalen varierar kraftigt mellan åren beroende på födotillgång och den svenska populationen tros variera inom intervallet 158 000–809 000 par. Både långsiktigt och under de senaste 20 åren har den nationella populationen minskat i storlek. I fjällkedjan specifikt verkar dock antalen ha varit stabila på både lång och kort sikt.

Lappsparv (Calcarius lapponicus), Sårbar (VU)

Flyttfågel med sydostligt övervintringsområde i Centralasien. Det svenska häckningsområdet sammanfaller med fjällkedjan där arten är en av karaktärsfåglarna på den öppna fjällheden. Den optimala miljön är tuviga, lite blöta marker med inslag av dvärgbjörk och vide där arten kan häcka näst intill som i små kolonier. Fröätare under en stor del av året, men under häckningstid består födan mest av insekter. 93 000– 229 000 par tros häcka i Sverige. Under de senaste 20 åren har antalet lappsparvar i Sverige minskat. Lokala inventeringar på fjällhed visar på storskaliga fluktuationer i antalen mellan olika perioder, men inte på någon markant trend åt vare sig ena eller andra hållet sett över det senaste halvseklet.

Snösparv (Plectrophenax nivalis)

Flyttfågel som spenderar vintern i Västeuropa. Tillsammans med fjällripan den art som häckar allra längst upp i höjdled i fjällkedjan. Utbredningsområdet följer helt utbredningen av blockmarker och rasbranter ovan trädgränsen. Boet läggs inne i stenskravel. Fröätare under större delen av året men ungarna föds upp på insekter varför snösparvarna gärna häckar i närheten av insektsrika, våta områden. Det svenska häckbeståndet uppskattas till 11 000– 27 000 par. Långtidstrenden är inte känd i detalj för hela fjällkedjan, men många uppgifter tyder på en kraftig minskning från 1960-talet och framåt. Anekdotiska uppgifter från Vindelfjällen antyder en minskning på hela 80 %. De senaste 20 åren finns en tendens till minskning av antalet snösparvar i den svenska fjällkedjan.

För mer information se:

www.fageltaxering.lu.se

www.luvre.org

Ottosson, U., Ottvall, R., Elmberg, J., Green, M., Gustafsson, R., Haas, F., Holmqvist, N., Lindström, Å., Nilsson, L., Svensson, M., Svensson, S. & Tjernberg, M. 2012. Fåglarna i Sverige – antal och förekomst. SOF, Halmstad.

Svensson, S., Svensson, M. & Tjernberg, M. 1999. Svensk Fågelatlas. Vår Fågelvärld, supplement 31, Stockholm.

Om data

Typ av indikator enligt DPSIR:
Status (tillstånd)

Kontakt för indikatorn

Ola Inghe Handläggare, Naturanalysenheten ola.inghe@naturvardsverket.se 010-698 15 71

Ansvarig myndighet för indikatorn Häckande fåglar i fjällen: RUS - Regional utveckling & samverkan i miljömålssystemet