Täckning av fjällvegetation

Täckning av fjällvegetation, fjällbjörkskog

Ladda ner diagramdata för Täckning av fjällvegetation, fjällbjörkskog

Skriv ut diagram för Täckning av fjällvegetation, fjällbjörkskog

Vad kan jag göra?

Diagrammet och data på den här sidan är licensierat med Creative Commons Erkännande (CC-by). Det innebär att du bland annat får:

  • Använda det i trycksaker
  • Använda det i presentationer
  • Använda det i digitala medier.

Vad bör jag göra?

Du bör ange Naturvårdsverket som källa, och lägga in länken nedanför så att andra kan hitta originaldata:

https://sverigesmiljomal.se/miljomalen/storslagen-fjallmiljo/fjallvegetation/

Täckning av fjällvegetation, kalfjäll

Ladda ner diagramdata för Täckning av fjällvegetation, kalfjäll

Skriv ut diagram för Täckning av fjällvegetation, kalfjäll

Vad kan jag göra?

Diagrammet och data på den här sidan är licensierat med Creative Commons Erkännande (CC-by). Det innebär att du bland annat får:

  • Använda det i trycksaker
  • Använda det i presentationer
  • Använda det i digitala medier.

Vad bör jag göra?

Du bör ange Naturvårdsverket som källa, och lägga in länken nedanför så att andra kan hitta originaldata:

https://sverigesmiljomal.se/miljomalen/storslagen-fjallmiljo/fjallvegetation/

Trädskiktets täckning ökar något och fältskiktet (kärlväxter utom buskar och träd) ökar kraftigt i såväl fjällbjörkskog (övre diagram) som på kalfjäll (nedre diagram). Av fältskiktet ökar risväxterna mest, men även stråväxterna ökar medan örterna är ungefär oförändrade. Buskskiktet verkar öka på kalfjället.

Vedväxter ökar

Indikatorn beskriver den kombinerade effekten av fr a klimat och betestryck på vegetationen, uppdelat på fjällbjörkskog (subalpin zon) och kalfjäll (alpin zon). Varmare klimat gynnar högre vegetationstäckning, fr a av vedväxter (träd, buskar, ris). Bete av tamren och smågnagare motverkar detta och gynnar gräs/örtvegetation. Den öppna och sparsamma vegetationen är en viktig del av upplevelsen ("storslagenheten") av fjällen och också en viktig del av livsmiljön för fjällens speciella flora och fauna.

Trädskiktets täckning ökar något, framför allt på kalfjället. Även busktäckningen ökar. Fältskiktet (kärlväxter utom buskar och träd) har ökat kraftigt i såväl fjällbjörkskog som på kalfjäll, men de senaste åren ser ökningen ut att ha stannat av. Inom fältskiktet gäller för båda naturtyperna att risväxterna ökat mest.  Stråväxterna (gräs och halvgräs) ökade tidigare på kalfjället, men den ökningen verkar ha avstannat.  Täckningen av örter har i fjällbjörkskogen fluktuerat och på kalfjället legat relativt stilla.

Trenderna visar på en pågående "förbuskning". Varmare klimat är en viktig faktor, framför allt på kalfjället, eftersom klimatet styr hur högt över havet träd, buskar och ris kan växa. Antalet tamrenar, som inte minskat, motverkar, men extensivare renskötselformer kan vara en delförklaring, liksom nedlagda fjälljordbruk. 

Metod

Data kommer från det nationella miljöövervakningsprogrammer NILS (Nationell Inventering av Landskapet i Sverige). De samlas in genom fältobservationer i ett systematisk utlagt stickprov (en "grid") av provytekluster över hela Sverige, inklusive fjällen. Provytorna är fasta och inventeras enligt ett 5-årigt rullade omdrev. Detta innebär att varje provytekluster återbesöks vart femte år, men varje år besöks en femtedel av klustren jämnt spridda över landet. För att jämna ut mellanåvariationer som enbart beror på en oundviklig bias vid utlägget av  stickprovet redovidas resultaten här i form av 5-åriga glidande medelvärden, vilket innebär att varje datapunkt utgör medelvärdet av observationer av variabeln i fråga under ett 5-årsintervall.

De använda täckningviariablerna observeras i en cirkelprovyta med 10 m radie (314 kvm) utom för trädskiktet, där den utvidgas till 20 m radie (1257 kvm).  

I täckningsbedömningen av trädskiktet ingår alla individ av trädarter oavsett höjd. Detsamma gäller buskskiktet. Till buskskiktet räknas inte dvärgbuskar av ljungfamiljen, som kallas ris och ingår i fältskiktet, vilket i består av kärlväxter utan förvedning eller med förvedade delat som ej lyfter sig över markytan (exempelvis dvärgviden). I NILS bedöms dels total fältskiktstäckning, dels fem underkategorier, varav tre redovisaas i denna indikator:

  • Örter: Alla kärlväxtarter utom ormbunksväxter, ris, graminider, nät-/ dvärg-/polarvide, träd och buskar och inte heller fjolårsförna av örter.
  • Ris: Alla vedartade ljungäxter.
  • Graminider (stråväxter): Gräs, halvgräs, tågväxter och kaveldunsväxter. Även torra blad från innevarande år. Graminidförna (fjolårsförna och äldre) ingår inte.

Alla täckningsgrader skattas till procent (det vill säga inte i förutbestämda klasser). 

 

Referens:

Ståhl, G., Allard, A., Esseen, P.-A., Glimskär, A., Ringvall, A., Svensson, J., Sundquist, S., Christensen, P., Gallegos Torell, Å., Högström, M., Lagerqvist, K., Marklund, L., Nilsson, B., & Inghe, O. 2011. National Inventory of Landscapes in Sweden (NILS) - scope, design, and experiences from establishing a multiscale biodiversity monitoring system. Environmental Monitoring and Assessment 173: 579-595.

Fördjupning

Fjällvegetationen och klimatet

I stort sett förutser effektanalyser utifrån klimatscenarierna från IPCC att primärproduktionen kommer öka i Sverige vid ett varmare klimat, på grund av förlängd vegetationsperiod. I södra Sverige kan torrare somrar komma att motverka mycket av denna effekt, men fjällen har överlag så hög nederbörd jämfört med avdunstning, att torka inte är ett stort problem och inte torde bli det under klimatscenarierna heller. Därtill förutser klimatscenarierna inte mindre sommarnederbörd i fjällområdet, utan i allmänhet en ökning.

Därför kan ett varmare klimat förutses medföra ökad primärproduktion och ett tätare växttäcke i fjällen. På magra marker kan dock näringsbrist motverka hastigheten i denna process. Fjällens jordar är primärmineralrika, men framför allt på kalfjället har låg temperatur förhindrat kemisk vittring och det kan ta tid även när vittringsprocesserna kommer igång att bygga upp ett näringskapital i jorden.

Enstaka arter av örter och gräs, liksom på eller under marken krypande dvärgviden, kan växa långt upp mot den högsta fjälltopparna. Flertalet risväxter (blåbär, odon, kråkris, lappljung, ripbär m.fl.) upphör däremot att växa en bit upp på kalfjället, och där de försvinner går den växtgeografiska gränsen mellan den lågalpina och den mellanalpina regionen. Där vegetationen även på lämplig mark upphör att vara någotsånär sammanhängande vidtar högre upp den högalpina regionen. I den nedre delen av den lågalpina regionen finns en zon med mera buskar (viden, dvärgbjörk) och enstaka träd vilken ibland urskiljs som videregionen, innan skogen, vanligtvis fjällbjörkdominerad, vidtar längre ner.

Vid ett varmare klimat kan således inte bara den totala vegetationstäckningen förväntas öka utan balansen förskjutas mellan olika artgrupper. På kalfjället kan ris, buskar och unga träd förväntas växa bättre och sprida sig uppåt in i nya områden. I fjällbjörkskogen kan också olika vegetationsskikt tagna för sig förväntas tätna, men här kan ljuskonkurrens göra att ett tätare trädskikt undertrycker både busk- och fältskikt, men att i glesare skog och i gläntor ett tätare buskskikt undertrycker fältskiktet. Den förväntade nettoeffekten är därför svårbedömd. (På lite sikt blir det också nödvändigt att hålla koll på när kalfjäll övergår i fjällbjörkskog, vilken inte denna indikator klarar av.)

 

Fjällvegetationen och betet

Det är etablerad ekologisk kunskap att jordens naturligt öppna eller trädfattiga gräsmarksområden samevolverat med betande större däggdjur. Gräs är unikt anpassade för att tåla ett hårt betestryck, varför de kan trivas under ett betestyck som inte buskar och trädplantor klarar. Där klimatet börjar bli för torrt eller kallt för träd och buskar att växa bra kan betestrycket avgöra om ekosystemet utvecklas mot skog- eller buskmark å ena sidan eller gräsmark å den andra. Detta gäller oavsett om betesdjuren är vilda eller tama.

Många forskare har hävdat att detta bör gälla även för svenska fjällen (även om risdominerade marker här är mera utbredda än gräsmarker på kalfjället) och har kunnat anföra en del forskningsstudier till stöd. Sommartid är renen det viktigaste större däggdjuret i området som även betar gräs (lavarna är vinterbete) och skulle därför var lite av en nyckelart.

En studie av EVIEM, vilken inleddes 2012 och publicerades 20151, gav inga tydliga svar på dessa frågor (men väl på några andra, t ex att renbete och -tramp missgynnar lavar) och konstaterade att: ”Vår utvärdering har samlat en stor mängd data om hur vegetationen påverkas av renbete, men vi måste ändå dra slutsatsen att kunskapsunderlaget är alltför bristfälligt och ofullständigt för att i detalj kunna vägleda miljöpolitiken eller förvaltningen av renbestånden. Kunskapsläget kommer knappast heller att kunna förbättras påtagligt genom fortsatta studier, såvida inte forskarna börjar använda standardiserade metoder för att mäta och dokumentera renbetets inverkan.”

En studie som sökte tackla denna brist på standardisering genomfördes 2014 med finansiering från Naturvårdsverkets forskningsanslag. Då återinventerades 56 ytor längs den skandinaviska fjällkedjan, placerade på såväl kalfjäll (kallad ”tundra”) och i fjällnära skog, där renar utestängts från beten genom inhängning i 15-25 år. Analyserna av datat pågår, men i en första rapportering2 konstaterar författarna:

”Studierna visar att vi i genomsnitt får mer vegetation i hägnen. Studien visar också att förändringarna är relativt små i lätt betade områden och stora i hårt betade områden. Vegetationen i hägnen förändrades i olika riktningar beroende på ursprunglig vegetationstyp och betesregim. Dock kan man ändå generellt säga att lövfällande buskar och ris, samt lavar gynnas när renar utestängs, framförallt på tundran. Städsegröna ris ökade i hägnen, och graminoider minskade i hägnen, men bara i skogen. Mossor minskade i hägnen på tundran men ökade i hägnen i skogen. Effekten av att utestänga renar på artrikedomen varierade beroende på områdets produktivitet. I produktiva områden minskade artrikedomen i hägnen, förmodligen som en följd av en ökad konkurrens mellan växterna. I lågproduktiva områden där konkurrensen inte är lika stark, ökade artrikedomen när renar utestängts.”

 Studien bekräftar alltså att renbete håller emot de tendenser till förbuskning och beskogning som för fjällekosystemens del är ett viktig problem med ett varmare klimat, men också på många håll kan vara en följd av upphörd intensiv renhållning (t.ex. för mjölkning), upphört kreatursbete, minskad vedtäkt och upphörd våtmarksslåtter. På produktiva marker, där igenväxningen brukar gå snabbast, gynnar det också artmångfalden av växter.

 

Risväxterna ökar runt Arktis

Den i svenska fjällen observerade ökningen av risväxter är enligt ny forskning del av en cirkumpolär trend3.

 

1. Bernes et al. What are the impacts of reindeer/caribou (Rangifer tarundus L.) on arctic and alpine vegetation? A systematic review. Environmental Evidence 2015 4:4.

2. Olofsson, J., Sundqvist, M., Moen, J. och Björk, R. Vad karaktäriserar ett betespräglat landskap? https://www.storslagnafjall.se/siteassets/publikationer/betespraglat-landskap.pdf  

3. Vowles T, Björk RG. Implications of evergreen shrub expansion in the Arctic. J Ecol. 2019;107:650–655. https://besjournals.onlinelibrary.wiley.com/doi/epdf/10.1111/1365-2745.13081 

Om data

Typ av indikator enligt DPSIR:
Status (tillstånd)

Kontakt för indikatorn

Ola Inghe Handläggare, naturanalysenheten, Naturvårdsverket ola.inghe@naturvardsverket.se 010-698 15 71

Ansvarig myndighet för indikatorn Fjällvegetation: Naturvårdsverket