Sverige har ett ansvar att bevara de naturtyper som omfattas av EU:s art- och habitatdirektiv och att vart sjätte år rapportera om tillståndet. Artdatabanken genomför arbetet med rapporteringen på uppdrag av Naturvårdsverket.

Indikatorn består av uppgifter från rapporteringen om bevarandestatus för naturtyper listade i direktivet uppdelat på fjäll, skog, odlingslandskap, sötvatten, våtmarker och hav, region (Alpin, Boreal, Kontinental, Baltisk, Atlantisk) Utvärdering av bevarandestatus hos naturtyper följer rekommendationer som tas fram av EU-kommissionen och gäller för naturtyper som är listade i Art- och habitatdirektivet.

Följande faktorer utgör bedömningsgrund:

• Utbredningsområdets storlek¹

• Förekomstareal¹

• Kvalitet, areal i god respektive dålig kvalitet

• Framtidsutsikt

¹De erhållna värdena jämförs med fastställdas referensvärden som inte får underskridas.

Värderingen av de enskilda faktorerna slås samman till en samlad bedömning av naturtypens bevarandestatus. Den samlade bedömningen antar samma nivå som den sämsta faktorn och i följande kategorier:

• Gynnsam

• Otillräcklig

• Dålig/ogynnsam

• Okänt

Osäkerheter gällande data

Kunskapen om habitatdirektivets naturtyper var betydligt bättre vid rapporteringen 2019 än vid den första 2007. Omfattande uppföljnings- och övervakningsinsatser har genomförts i olika skalor och av olika aktörer. En fortsatt övervakning och uppföljning kommer att ge ytterligare bättre underlag för många naturtyper till nästa rapportering. Det förbättrade kunskapsunderlaget minskar överlag osäkerheten i bedömningarna. Dock, för vissa naturtypsgrupper, såsom gräsmarker, ädellövskogar och för marina naturtyper, behövs ytterligare satsningar för att kunna bemöta de åtaganden som Sverige har gjort.

Som underlag för utvärderingen används data från nationella inventeringar; exempelvis basinventeringen av skyddade områden, våtmarksinventeringen, SMHI:s sjö- och vattendragsregister, Riksskogstaxeringen. Nationell inventering av skog i Sverige (RIS), Nationell Inventering av Landskapet i Sverige (NILS), Terrester Habitatuppföljning (THUF), Ängs- och betesmarksinventeringens databas (TUVA), miljöövervakning. Forskningsprojekt liksom olika kommuner, länsstyrelser och övriga centrala myndigheter bidrar också med viktiga underlag. När underlagen inte räcker till för att göra en god värdering av en faktor baseras värderingen på bedömningar gjorda av landets ledande experter.

För perioden 2013-2019 har det inte skett någon genuin förbättring av naturtypers bevarandestatus som beror på naturliga orsaker eller t.ex. förvaltning och skötselåtgärder.

I odlingslandskapet får värdefulla gräsmarker inte den skötsel de behöver och växer igen. Nedläggning av jordbruksmark, kvävenedfall och en mer intensiv markanvändning är stora problem. I skogen har avverkning och andra skogsbruksåtgärder störst påverkan, och medför brist på både död ved och bestånd med lång kontinuitet samt för få bränder, översvämningar och andra naturliga störningar som gynnar vissa arter.  För flera marina naturtyper är såväl nuvarande tillstånd som framtidsutsikterna dåliga, främst på grund av stor belastning av näringsämnen, exploatering och fysisk påverkan samt överfiske.

Naturtyper med gynnsam bevarandestatus finns framför allt i fjällen och i miljöer med berg, hällmarker och klippor där exploateringstrycket är lågt och markanvändningen mindre intensiv. Myrsjöar har gynnsam bevarandestatus i hela landet, för flera andra typer av sjöar, vattendrag och våtmarker är tillståndet gynnsamt endast i alpin region, ofta för att de där täcker vidsträckta arealer och till stor del förekommer i skyddade områden. I resten av Sverige har vattenreglering, dikning och övergödning orsakat igenväxning och störda hydrologiska förhållanden.