Sverige har ett ansvar att bevara de livsmiljötyper som omfattas av EU:s art- och habitatdirektiv och att vart sjätte år rapportera om tillståndet. Den senaste rapporteringen lämnades in till EU i augusti 2025.

Indikatorn består av uppgifter från Sveriges rapportering om bevarandestatus för livsmiljötyper, uppdelat på grupper av livsmiljötyper (berg och grottor, fjäll, gräsmarker, skog, våtmarker, sjöar och vattendrag, kust, kustdyner, hav) och uppdelat på regioner (alpin, boreal, kontinental, marin atlantisk, marin östersjö).

Bedömningen av bevarandestatus bygger sammantaget på fyra faktorer och trender för dessa:

• Livsmiljötypens utbredning*
• Livsmiljötypens areal*
• Livsmiljötypens strukturer, funktioner och typiska arter
• Livsmiljötypens framtidsutsikter, inklusive påverkansfaktorer, hot och bevarandeåtgärder.

*De erhållna värdena jämförs med referensvärden.

För varje livsmiljötyp görs en samlad bedömning av bevarandestatus i varje region där livsmiljötypen förekommer. Bevarandestatus bedöms i följande kategorier:

• Gynnsam
• Otillräcklig
• Dålig
• Okänd

Rapporteringen följer ett fastställt format. EU-kommissionen tillhandahåller även vägledning om hur rapporteringen och bedömningarna bör göras.

För rapporteringen 2025 har regeringen beslutat om vilka referensarealer som ska användas för skogar och gräsmarker. Det har lett till att bevarandestatusen för flera livsmiljötyper fått en ändrad bedömning, från dålig till otillräcklig status.

Data och kunskapsunderlag

För bedömningen av bevarandestatus används omfattande underlag från många olika källor. Data hämtas från nationell och regional miljöövervakning och andra datakällor, exempelvis kartering av naturtyper i skyddade områden (NNK), våtmarksinventeringen, SMHI:s sjö- och vattendragsregister, ängs- och betesmarksinventeringens databas (TUVA) och Riksskogstaxeringen. Forskningsprojekt bidrar med viktiga underlag, liksom länsstyrelser och nationella myndigheter.

Kunskapen om livsmiljötyperna har ökat sedan tidigare rapporteringar, beroende på bland annat bättre data från miljöövervakning, inventeringar, forskning och utvecklingsprojekt. Ett förbättrat kunskapsunderlag minskar osäkerheten i bedömningarna. Ökad kunskap kan också innebära att tillvägagångssätt och bedömningar förändras. Merparten av de ändringar som gjorts av bedömning av bevarandestatus mellan rapporteringarna 2019 och 2025 beror på bättre data och förändrade metoder.

Läs mer om rapporteringen och begreppet gynnsam bevarandestatus på Naturvårdsverkets webbplats Rapportering av status för arter och livsmiljötyper

För samtliga livsmiljötyper i gruppen berg och grottor bedöms bevarandestatus som gynnsam. Livsmiljötyperna omfattar terrestra rasmarker, branter och grottor, och merparten finns i alpin region. 

Fjällens livsmiljötyper bedöms ha gynnsam bevarandestatus, utom glaciärerna som minskar i areal som en följd av ett ändrat klimat.

Fjällbjörkskog är den enda skogliga livsmiljötyp som uppnår gynnsam bevarandestatus i hela sitt utbredningsområde. För övriga skogliga livsmiljötyper bedöms bevarandestatusen som otillräcklig eller dålig, med ett par undantag: skogsbevuxen myr i alpin region (gynnsam) och svämlövskog i alpin region (okänd).   

Ingen av gräsmarkernas livsmiljötyper uppnår gynnsam bevarandestatus i hela sitt utbredningsområde. Högörtängar och svämängar bedöms ha gynnsam bevarandestatus i alpin region, där de till stor del förekommer naturligt i fjällnära miljöer. Alvar och basiska berghällar bedöms ha gynnsam bevarandestatus i kontinental region, där de endast förekommer i förhållandevis välhävdade miljöer på södra Öland.

För våtmarkerna bedöms de livsmiljötyper som förekommer i alpin region ha gynnsam bevarandestatus, med undantag för palsmyrar, vars permafrostkärnor riskerar att smälta med stigande temperaturer. I boreal och kontinental region har alla livsmiljötyper i gruppen våtmarker otillräcklig eller dålig status, med undantag för aapamyrar och agkärr.

Nästan samtliga vattenmiljöer nedanför fjällkedjan är påverkade av mänskliga aktiviteter och livsmiljötyperna i gruppen sjöar och vattendrag bedöms i de flesta fall ha en otillräcklig eller dålig bevarandestatus. I den alpina regionen bedöms hotbilden mot vattenmiljöerna generellt vara låg, men gruvnäring, skogsbruk och vattenkraft är verksamheter som kan ha en tydlig negativ påverkan. I alpin region bedöms livsmiljötypen större vattendrag ha dålig bevarandestatus och livsmiljötypen mindre vattendrag ha otillräcklig status.

Bevarandestatusen för samtliga livsmiljötyper i gruppen kustdyner, förutom fördyner i boreal region, bedöms vara dålig.

I gruppen kust har samtliga livsmiljötyper utom driftvallar och havsklippor otillräcklig eller dålig bevarandestatus.    

I den svenska havsmiljön bedöms livsmiljötypernas bevarandestatus som otillräcklig, förutom för laguner i kontinental region samt estuarier och bubbelstrukturer i atlantisk region där statusen bedöms som dålig.

Läs mer om rapporteringen och om orsaker som förklarar olika livsmiljötypers bevarandestatus, på Naturvårdsverkets webbplats Rapportering av status för arter och livsmiljötyper