Mängd vått- och torrt nedfall av svavel per hektar granskog i Stockholms län

Välj län

Diagram

Nedfall av svavel

Årsmedelvärden för nedfall av svavel under åren 1990–1999 samt 2000–2017. Varje stapel är ett medelvärde från samtliga provytor i länet. OBS! Detta är två av varandra oberoende dataset 1990-1999 och 2000-2015. Man kan ej analysera dessa dataset som ett dataset. Källa: Svensk miljöövervakning, Luft- och nederbördskemiska nätet samt Krondroppsnätet, IVL Svenska Miljöinstitutet AB.

Ladda ner diagramdata för Nedfall av svavel

Skriv ut diagram för Nedfall av svavel

Vad kan jag göra?

Diagrammet och data på den här sidan är licensierat med Creative Commons Erkännande (CC-by). Det innebär att du bland annat får:

Använda det i trycksaker
Använda det i presentationer
Använda det i digitala medier.

Vad bör jag göra?

Du bör ange Naturvårdsverket som källa, och lägga in länken nedanför så att andra kan hitta originaldata:

https://sverigesmiljomal.se/miljomalen/bara-naturlig-forsurning/nedfall-av-svavel/stockholms-lan/

Nedfall av svavel leder till försurning av mark och vatten. I områden med kraftig försurning dör känsliga djur och växter och produktionen av skog minskar. Även dricksvattnets kvalitet kan försämras till följd av ökat innehåll av metaller. Utsläppen av svaveldioxid kommer till största delen från förbränning av svavelhaltiga bränslen som kol och olja.

Nedfall av svavel fortsatt lågt i Stockholms län

I Stockholms län är de norra delarna mindre försurade på grund av en högre andel kalkhaltiga marker. De försurningskänsligaste markerna finns på Södertörn i södra delen av länet.

Svavelnedfallet över länet var i början av 1990-talet inom intervallet 8 - 12 kg/ha och år. därefter har nedfallet kraftigt minskat. Nedfallet av svavel varierar mellan 0,2 - 3 kilogram per hektar (kg/ha) och år i länet. Sedan 2016 är nedfallet under 1 kg/ha. Det senaste uppmätta totala svavelnedfallet i Stockholms län var 0,4 kg/ha. Det kontinuerligt minskande svavelemissionerna är en bidragande faktor till den låga nivån av svavelnedfall över barrskog i länet. De högsta svavelhalterna är uppmätta på en mätlokal nära skärgården. Sannolikt beror de högre halterna där på fartygstrafikens utsläpp.

Svaveldioxid bildas vid förbränning av svavelhaltiga bränslen som olja och kol. I atmosfären kan föroreningarna färdas hundratals mil innan de når mark och vatten i form av sur nederbörd. Eftersom de långväga transporter av svavel har minskat dramatiskt, syns de regionala utsläppen allt tydligare. Regionala källor är bland annat värmekraftverk, väg- och flygtrafiken samt sjöfarten.

Metod

Uppgifter på nedfallet av svavel baseras på mätstationer inom svensk miljöövervakning inom SveLoD (Svenska luft- och depositionsnätverket), Krondroppsnätet samt Integrerad miljöövervakning.

Frekvens: Månatliga mätningar

Startår: Varierande beroende på station

Diagrammen visar bulkdepositionen av svavel (utan havssaltsbidrag) från mätningar över öppet fält (kg S/ha) som årsmedelvärde. Bulkdepositionen består huvudsakligen av våtdeposition, men även av ett litet bidrag från torrdeposition till insamlingstrattarna. I diagrammen har Sverige delats in i tre olika områden: norra området, sydöstra området samt sydvästra området. Diagrammen ovan visas för tidsperioden 2001–2023. För varje tidsperiod inkluderas endast data från de mätstationer där det finns värden för alla år inom perioden (fem till sju stationer per område).

Fördjupning

Svavelnedfallet är störst i landets sydvästra delar eftersom nederbörden är hög samtidigt som avståndet till de stora utsläppskällorna på kontinenten är mindre. Svavelnedfallet (utan havssaltsbidrag) som kommer via nederbörd, så kallad våtdeposition, minskade med 54 procent i norra Sverige under perioden 1990–1999. Under samma period minskade nedfallet i sydöstra Sverige med 41 procent och i sydvästra Sverige med 26 procent.

För att få en uppskattning av det totala svavelnedfallet måste torrdepositionen adderas till våtdepositionen. Totaldepositionen i skog mäts som krondropp som ger ett samlat värde för våt- och torrdeposition, eftersom trädkronorna samlar på sig svavelhaltiga gaser och partiklar som sedan förs ner till marken med nederbörden. Ju större den filtrerande ytan är, desto mer deponeras via torrdeposition. Nedfallet är därför större i granskog än i tall- och lövskog, eftersom täckningsgraden är avsevärt större.

Havssalt innehåller sulfatsvavel, som dock inte är försurande eftersom det inte återföljs av vätejoner, och i kustnära regioner bidrar detta i viss utsträckning till det uppmätta svavelnedfallet. För att ange den andel av svavelnedfallet som är försurande redovisas endast det svavel som inte härrör från havssalt (SO4-S ex).