Två huvudsteg ingår i beräkningarna av indikatorn. Först bedöms uthålligheten vid grot-uttag på 5412 granytor inom Riksinventeringen för skog (RIS) med hjälp av konceptet kritiskt baskatjonuttag. Därefter aggregeras resultaten till länsnivå och vägs ihop med data på grot-uttags- och askåterföringsarealer, för att beräkna indikatorvärden för varje län.

Kritiskt baskatjonuttag bygger på konceptet kritisk belastning som använts internationellt sedan 1980-talet. Det baseras på massbalansberäkningar och ger en riktning och hastighet på utvecklingen, men säger inget om utgångsläget. Överskridandet av kritiskt baskatjonuttag, som beräknas med en variant av precis samma ekvation som den för kritisk belastning, ger därmed ett mått på huruvida ett specifikt baskatjonuttag är långsiktigt uthålligt, men säger inte när effekter kommer att ske. Ett överskridande av kritiskt baskajtjonuttag innebär att utvecklingen går mot att den syraneutraliserande förmågan (ANC) i marken försämras. Den övergripande metodiken beskrivs i Akselsson m.fl. (2018). Metodiken  har dock förfinats genom att inte bara upptag av baskatjoner ingår i beräkningarna av överskridandet, utan även upptag av anjoner (klor, svavel och fosfor).

Beräkningarna på länsnivå kräver, utöver beräkningarna av kritiskt baskatjonuttag, även länsdata på avverkad areal samt areal med grotuttag och askåterföring, vilket erhålls från Skogsstyrelsen. Andel ytor med överskridande i varje län ger tillsammans med areal med grot-uttag och areal askåterföring ett mått på arealen med grot-uttag som inte bedöms som uthålligt. Genom att dividera detta med avverkad areal erhålls en andel motsvarande indikatorformuleringen, som är jämförbar mellan län.

Beräkningarna bygger på några antaganden:

• Grot-uttag görs enbart i granskog.
• Grot-uttag görs på ett representativt urval av respektive läns granskogar, och granskogsytorna inom RIS utgör därmed ett bra underlag för beräkningarna.
• Vid grot-uttag tas 80% av grotet i ett bestånd ut.
• Askåterföring görs enbart i  granskog med grot-uttag och där det kritiska baskatjonuttaget överskrids.

Nedfallet av försurande ämnen i form av svavel och kväve under mitten och slutet av 1900-talet orsakade en försurning av skogsmarken i stora delar av landet. Svavelnedfallet har minskat kraftigt under de senaste 20 åren, samtidigt som nedfallet av kväve endast uppvisar en mindre minskning. Den storskaliga geografiska fördelningen av markens surhetstillstånd visar enligt Ståndortskarteringen klara likheter med nedfallets gradienter.

Tillståndet i marken är aldrig konstant sett över långa tidsperioder. Mänsklig påverkan genom försurande luftföroreningar kan dock ge en onormalt snabb försurningsutveckling. Andra mänskliga faktorer som påverkar tillståndet i skogsmark är främst skogsbruk. Träden, liksom alla andra växter, tar upp näringsämnen i form av baskatjoner i utbyte med försurande vätejoner. Om växterna skördas blir markförsurningen permanent. Det finns en naturlig förmåga att motverka försurning av skogsmark. Markens vittring frigör ständigt nya ämnen med neutraliserande förmåga. Områden som har högt nedfall av försurande luftföroreningar med långsam vittringshastighet och hög skogstillväxt uppvisar den kraftigaste markförsurningen i Sverige. För att motverka grot-uttagets försurningseffekt rekommenderar Skogsstyrelsen att aska återförs i bestånd med grot-uttag som motsvarar mer än 0,5 ton aska under en omloppstid.

Skogens nuvarande tillväxt och skörd ger teoretiskt ett betydande försurningsbidrag till skogsmarken. I Götaland, som har ett relativt omfattande uttag av grenar och toppar (grot), ger detta en ökad försurningspåverkan. Samtidigt bidrar skogens upptag av kväve till att den försurande inverkan av kvävenedfallet är relativt liten, under förutsättning att det kväve som lagras i marken med tiden inte omvandlas till nitrat, som är en försurande process. Kvävets potentiella försurningseffekt är stor, men i praktiken liten i skogliga ekosystem som är begränsade av kväve. På lång sikt kan skördens omfattning påverka kvävebalansen och motverka upplagring i marken. Kvävenedfallet kan genom sin gödande effekt öka upptaget av baskatjoner och på det sättet orsaka en indirekt försurningseffekt, men den påverkan är i dagsläget svår att kvantifiera på grund av svårigheten att särskilja kvävenedfallets produktionshöjande effekt.

Kvävetillskott som överstiger skogsekosystemets förmåga till upptag och fastläggning utlakas som nitrat, vilket leder till försurning och ökade förluster av även andra näringsämnen än kväve. Skogsbrukets upptag och skörd kan förstärka försurningseffekten och minska utbudet av näringsämnen (katjoner). Upptag och skörd av kväve i områden med högt nedfall kan dock minska risken för att förhöjd utlakning av nitrat.

Indikatorn beräknas av Lunds universtet, med data från och i samarbete med Skogsstyrelsen.