Data fram till 2020 kommer från NILS basinventering (Nationella Inventeringar av Landskapet i Sverige), som var ett nationellt miljöövervakningsprogram som pågick under åren 2003 till 2020. Data samlades in genom fältobservationer i ett systematiskt utlagt stickprov (en "grid") av provytekluster över hela Sverige, inklusive fjällen. Provytorna var fasta och inventerades enligt ett 5-årigt rullande omdrev. Detta innebär att varje provytekluster återbesöktes vart femte år, men varje år besöktes en femtedel av klustren jämnt spridda över landet. För att jämna ut mellanårsvariationen som enbart beror på en oundviklig bias vid utlägget av stickprovet redovisas resultaten här i form av 5-åriga glidande medelvärden, vilket innebär att varje datapunkt utgör medelvärdet av observationer av variabeln i fråga under ett 5-årsintervall. De använda täckningvariablerna observeras i tre småprovytor med 0.32 m radie i varje provyta utom för träd- och buskskiktet. Täckningen av buskskiktet bedömdes i en 10 m radie (314 kvm) och täckningen av trädskiktet i en 20 m radie (1257 kvm) i varje provyta.  

Från 2021 och framåt kommer data för kalfjällen från en ny designad NILS-fjällinventering  och data för fjällbjörkskogen kommer från RT (Riksskogstaxeringen). 2016 utökade RT sina inventeringar så att de även inkluderar fjällbjörkskogen. De har ett betydligt större stickprov än NILS basinventering vilket gör att data från RT utgör ett bättre underlag för uppföljning av fjällbjörkskogen än NILS basinventering. Eftersom RT inventerar fjällbjörkskogen så kan NILS istället fokusera resurserna på kalfjället med en ny design anpassad till fjällens naturtyper samt ett större stickprov. Den nya NILS-fjällinventeringen utgörs av en två-stegs inventering med ett balanserat urval av trakter i steg 1 och ett modellbaserat urval av fältprovytor i steg 2. Täckningsvariablerna samlas in på samma sätt som i NILS fram till 2020. Täckningsvariablerna från RT samlas in i en yta med radie 5.64 m (100 kvm). För alla inventeringar gäller att vid bedömningen av trädskiktets täckning så ingår alla individer av trädarter oavsett höjd. Detsamma gäller buskskiktet. Till buskskiktet räknas inte dvärgbuskar av ljungfamiljen, som kallas ris och ingår i fältskiktet, vilket  består av kärlväxter utan förvedning eller med förvedade delar som ej lyfter sig över markytan (exempelvis dvärgviden). I NILS bedöms dels total fältskiktstäckning, dels fem underkategorier, varav tre redovisas i denna indikator:

• Örter: Alla kärlväxtarter utom ormbunksväxter, ris, graminider, nät- dvärg- och polarvide, träd och buskar. Fjolårsförna av örter ingår ej.
• Ris: Alla vedartade ljungväxter.
• Stråväxter (graminider): Gräs, halvgräs, tågväxter och kaveldunsväxter. Även torra blad från innevarande år. Graminidförna (fjolårsförna och äldre) ingår ej.

Alla täckningsgrader skattas till procent (det vill säga inte i förutbestämda klasser). 

I RT bedöms inte total fältskiktstäckning i fält utan den räknas ut i efterhand.

Referenser:

Adler S, Hedenås H, Hagner Å, Ranlund Å, Christensen P 2022. Utvärdering av NILS fjällinventering 2021. SLU rapport 532

Fridman J., Holm S., Nilsson M., Nilsson P., Ringvall A.H., Ståhl G. 2014. Adapting National Forest Inventories to changing requirements – the case of the Swedish National Forest Inventory at the turn of the 20th century. Silva Fennica vol. 48 no. 3 article id 1095. 29 p

Hedenås, H., Christensen, P., Svensson, J. 2016. Changes in vegetation cover and composition in the Swedish mountain region. Environmental Monitoring and Assessment. 188:452.

Ståhl, G., Allard, A., Esseen, P.-A., Glimskär, A., Ringvall, A., Svensson, J., Sundquist, S., Christensen, P., Gallegos Torell, Å., Högström, M., Lagerqvist, K., Marklund, L., Nilsson, B., Inghe, O. 2011. National Inventory of Landscapes in Sweden (NILS) - scope, design, and experiences from establishing a multiscale biodiversity monitoring system. Environmental Monitoring and Assessment 173: 579-595.

Fjällvegetationen och klimatet

I stort sett förutser effektanalyser utifrån klimatscenarierna från IPCC att primärproduktionen kommer öka i Sverige vid ett varmare klimat, på grund av förlängd vegetationsperiod. I södra Sverige kan torrare somrar komma att motverka mycket av denna effekt, men fjällen har överlag så hög nederbörd jämfört med avdunstning, att torka inte är ett stort problem och inte torde bli det under klimatscenarierna heller. Därtill förutser klimatscenarierna inte mindre sommarnederbörd i fjällområdet, utan i allmänhet en ökning.

Därför kan ett varmare klimat förutses medföra ökad primärproduktion och ett tätare växttäcke i fjällen. På magra marker kan dock näringsbrist motverka hastigheten i denna process. Fjällens jordar är primärmineralrika, men framför allt på kalfjället har låg temperatur förhindrat kemisk vittring och det kan ta tid även när vittringsprocesserna kommer igång att bygga upp ett näringskapital i jorden.

Enstaka arter av örter och gräs, liksom på eller under marken krypande dvärgviden, kan växa långt upp mot den högsta fjälltopparna. Flertalet risväxter (blåbär, odon, kråkris, lappljung, ripbär m.fl.) upphör däremot att växa en bit upp på kalfjället, och där de försvinner går den växtgeografiska gränsen mellan den lågalpina och den mellanalpina regionen. Där vegetationen även på lämplig mark upphör att vara någotsånär sammanhängande vidtar högre upp den högalpina regionen. I den nedre delen av den lågalpina regionen finns en zon med mera buskar (viden, dvärgbjörk) och enstaka träd vilken ibland urskiljs som videregionen, innan skogen, vanligtvis fjällbjörkdominerad, vidtar längre ner.

Vid ett varmare klimat kan således inte bara den totala vegetationstäckningen förväntas öka utan balansen förskjutas mellan olika artgrupper. På kalfjället kan ris, buskar och unga träd förväntas växa bättre och sprida sig uppåt in i nya områden. I fjällbjörkskogen kan också olika vegetationsskikt tagna för sig förväntas tätna, men här kan ljuskonkurrens göra att ett tätare trädskikt undertrycker både busk- och fältskikt, men att i glesare skog och i gläntor ett tätare buskskikt undertrycker fältskiktet. Den förväntade nettoeffekten är därför svårbedömd. (På lite sikt blir det också nödvändigt att hålla koll på när kalfjäll övergår i fjällbjörkskog, vilken inte denna indikator klarar av.)

Fjällvegetationen och betet

Det är etablerad ekologisk kunskap att jordens naturligt öppna eller trädfattiga gräsmarksområden samevolverat med betande större däggdjur. Gräs är unikt anpassade för att tåla ett hårt betestryck, varför de kan trivas under ett betestyck som inte buskar och trädplantor klarar. Där klimatet börjar bli för torrt eller kallt för träd och buskar att växa bra kan betestrycket avgöra om ekosystemet utvecklas mot skog- eller buskmark å ena sidan eller gräsmark å den andra. Detta gäller oavsett om betesdjuren är vilda eller tama.

Många forskare har hävdat att detta bör gälla även för svenska fjällen (även om risdominerade marker här är mera utbredda än gräsmarker på kalfjället) och har kunnat anföra en del forskningsstudier till stöd. Sommartid är renen det viktigaste större däggdjuret i området som även betar gräs (lavarna är vinterbete) och skulle därför var lite av en nyckelart.

En studie av EVIEM, vilken inleddes 2012 och publicerades 2015¹, gav inga tydliga svar på dessa frågor (men väl på några andra, t ex att renbete och -tramp missgynnar lavar) och konstaterade att: ”Vår utvärdering har samlat en stor mängd data om hur vegetationen påverkas av renbete, men vi måste ändå dra slutsatsen att kunskapsunderlaget är alltför bristfälligt och ofullständigt för att i detalj kunna vägleda miljöpolitiken eller förvaltningen av renbestånden. Kunskapsläget kommer knappast heller att kunna förbättras påtagligt genom fortsatta studier, såvida inte forskarna börjar använda standardiserade metoder för att mäta och dokumentera renbetets inverkan.”

En studie som sökte tackla denna brist på standardisering genomfördes 2014 med finansiering från Naturvårdsverkets forskningsanslag. Då återinventerades 56 ytor längs den skandinaviska fjällkedjan, placerade på såväl kalfjäll (kallad ”tundra”) och i fjällnära skog, där renar utestängts från beten genom inhängning i 15-25 år. Analyserna av datat pågår, men i en första rapportering² konstaterar författarna:

”Studierna visar att vi i genomsnitt får mer vegetation i hägnen. Studien visar också att förändringarna är relativt små i lätt betade områden och stora i hårt betade områden. Vegetationen i hägnen förändrades i olika riktningar beroende på ursprunglig vegetationstyp och betesregim. Dock kan man ändå generellt säga att lövfällande buskar och ris, samt lavar gynnas när renar utestängs, framförallt på tundran. Städsegröna ris ökade i hägnen, och graminoider minskade i hägnen, men bara i skogen. Mossor minskade i hägnen på tundran men ökade i hägnen i skogen. Effekten av att utestänga renar på artrikedomen varierade beroende på områdets produktivitet. I produktiva områden minskade artrikedomen i hägnen, förmodligen som en följd av en ökad konkurrens mellan växterna. I lågproduktiva områden där konkurrensen inte är lika stark, ökade artrikedomen när renar utestängts.”

Studien bekräftar alltså att renbete håller emot de tendenser till förbuskning och beskogning som för fjällekosystemens del är ett viktig problem med ett varmare klimat, men också på många håll kan vara en följd av upphörd intensiv renhållning (t.ex. för mjölkning), upphört kreatursbete, minskad vedtäkt och upphörd våtmarksslåtter. På produktiva marker, där igenväxningen brukar gå snabbast, gynnar det också artmångfalden av växter.

Risväxterna ökar runt Arktis

Den i svenska fjällen observerade ökningen av risväxter är enligt ny forskning del av en cirkumpolär trend³.

1. Bernes et al. What are the impacts of reindeer/caribou (Rangifer tarundus L.) on arctic and alpine vegetation? A systematic review. Environmental Evidence 2015 4:4.

2. Olofsson, J., Sundqvist, M., Moen, J. och Björk, R. Vad karaktäriserar ett betespräglat landskap? https://www.storslagnafjall.se/siteassets/publikationer/betespraglat-landskap.pdf  

3. Vowles T, Björk RG. Implications of evergreen shrub expansion in the Arctic. J Ecol. 2019;107:650–655. https://besjournals.onlinelibrary.wiley.com/doi/epdf/10.1111/1365-2745.13081