Fågelindikatorn

Fågelindikatorn byggs upp av populationsutvecklingen för femton relativt vanligt förekommande arter i jordbrukslandskapet. Dessa är buskskvätta, gulsparv, gulärla, hämpling, ladusvala, ortolansparv, pilfink, råka, stare, sånglärka, tofsvipa, tornfalk, törnskata, törnsångare och ängspiplärka. Fågelarterna återfinns både i åkermark som i betesmark. Ortolansparven är numera sällsynt förekommande i södra Sverige men något vanligare i norr, medan resten av arterna är tämligen vanligt förekommande, även om flera av dem är rödlistade (tofsvipa, buskskvätta, stare, ortolansparv och gulsparv). Den svenska indikatorn ingår i European Bird Census Council (EBCC) EU-gemensamma indikator över jordbrukslandskapets fåglar. Den, tillsammans med andra EU-gemensamma indikatorer, ska användas för att spegla tillståndet för den biologiska mångfalden inom EU.

Svensk fågeltaxering (Start | Svensk fågeltaxering) använder fria punktrutter och standardrutter för att räkna fåglar. I de fria punktrutterna väljer inventerarna själva rutten, medan standardrutterna är systematiskt utlagda över hela landet. Standardrutterna är rent praktiskt linjetaxeringar där alla sedda och hörda fåglar räknas en gång per år längs en 8 km lång, kvadratisk rutt (kvadrat med 2 km sida), där start- och slutpunkt är densamma. Totalt finns 716 standardrutter jämnt fördelade över landet, varav 400-500 inventeras årligen.

För fågelindikatorn är basåret 1998.

Fjärilsindikatorn

Fjärilsindikatorn visar populationsutvecklingen för de 12 svenska gräsmarksfjärilar som ingår i den europeiska miljöindikatorn för gräsmarksfjärilar. Vilka arter som ingår i indikatorn baseras på en europeisk litteraturgenomgång där arter som visat sig vara goda indikatorer för gräsmarkshabitat valts ut. Tanken är att artgruppen ska vara en god indikator på biologisk mångfald i vidare bemärkelse än bara för just de här arterna. Följande arter ingår i indikatorn: ängssmygare, aurorafjäril, mindre guldvinge, puktörneblåvinge, svingelgräsfjäril, kamgräsfjäril, slåttergräsfjäril, skogsvisslare, mindre blåvinge, svartfläckig blåvinge, ängsblåvinge, väddnätfjäril. Tre av dessa, väddnätfjäril, mindre blåvinge och svartfläckig blåvinge, är rödlistade i Sverige, medan övriga är tämligen vanligt förekommande i rätt biotop.

Data baseras på observationerna från Svensk Dagfjärilsövervaknings punkt- och slinglokaler (www.dagfjarilar.lu.se). Räkningen sker med en gemensam, systematisk metodik och fördelas på 3-7 inventeringstillfällen under säsongen. Det finns två olika sätt att övervaka, dels punktlokaler som är områden med 25 meters radie som bevakas i 15 minuter per besök, dels slingor som är 0,5-3 kilometer långa rutter som man inventerar i lugn promenadtakt. Fjärilsinventeringar genomförs i hela landet, men huvuddelen är hittills genomförda i de mellersta och södra delarna av landet.

För fjärilsindikatorn är basåret 2010.

Indexeringsmetod

Indexeringsmetoden som används för både fågel- och fjärilsindikatorerna heter TRIM (TRends and Indices for Monitoring data). Med hjälp av TRIM kan man räkna om observationsdata från upprepade inventeringar, så kallade tidsserier, till sammanfattande index och med hjälp av indexen sedan analysera trender. Trender i data skattas över ett antal år. TRIM räknar fram om en art har ökat eller minskat märkbart eller om trendskattningen är osäker. Indikatorerna visar den genomsnittliga trenden för de ingående arterna.

Varför räkna fåglar och fjärilar?

Svensk Dagfjärilsinventering och Svensk Fågeltaxering är nationella miljöövervakningsprogram som koordineras av Lunds universitet på uppdrag av Naturvårdsverket. Räkningar sker med en gemensam, systematisk metodik och utförs till stor del av frivilliga inventerare runt om i landet mellan den förste april och sista september varje år. Målet är att övervaka förändringar i de svenska fågel- och fjärilsbeståndens storlek. Resultaten från miljöövervakningen gör det möjligt att förstå hur jordbruket påverkar odlingslandskapets biologiska mångfald (både positivt och negativt). Resultaten är också viktiga underlag för beslut om eventuella åtgärder för att underlätta för odlingslandskapets arter. 

Odlingslandskap i förändring

Odlingslandskapet har förändrats dramatiskt under de senaste hundra åren (tabell 1). Från att ha omfattat mellan 1,5-2 miljoner hektar från förra seklets början har de naturliga gräsmarkerna minskat till cirka 0,5 miljoner hektar. Vid 1920-talets slut utgjordes stora delar av de naturliga gräsmarkerna av slåtterängar och skogsbeten. Numera finns det knappt några sådana marker kvar i Sverige.

Tabell 1. Jordbruksmarkens användning 1927 och 2024.

Tabelldata: Statistiska centralbyrån 1930. Statistisk årsbok för Sverige 1930, Stockholm 1939, tabell 77 samt Jordbruksverkets statistikdatabas Statistik - välj tabell.

En betydande del av odlingslandskapets biologiska mångfald är knuten till ogödslade ängs- och betesmarker och småskaligt och varierat åkerbruk. Den kraftfulla förändringen av landskapet som skett de senaste hundra åren får därmed konsekvenser för arter som är beroende av dessa miljöer. Sett över en längre tid har många av odlingslandskapets fåglar och fjärilar minskat i antal [1]. En liknande utveckling har skett i övriga Europa[2]. Utvecklingen förklaras i huvudsak med jordbrukets utveckling de senaste hundra åren [3,4,5]. Precis som för övriga organismer så missgynnas många fåglar och fjärilar av det moderna jordbrukets utveckling. Bekämpning av ogräs och insekter, borttagning av odlingshinder och utdikning har påverkat många arter negativt. Samtidigt har nedläggning av jordbruk och igenväxning av åkrar och gräsmarker i områden där jordbruk inte längre är lönsamt medfört förlorat livsutrymme för många arter. Ett allt mer slutet landskap försvårar även spridning mellan områden, vilket ökar risken för att arter dör ut. De två processerna, igenväxning och ökad intensitet, ger liknande resultat, dvs. mer homogena landskap och därmed minskat livsutrymme för många arter [5].

Både fåglar och fjärilar är förhållandevis lättstuderade och de är också välkända för allmänheten vilket innebär att de är organismgrupper som många kan relatera till. Historiskt har förändringar i fågelbestånden utgjort den första varningssignalen på att något inte stått rätt till i miljön, exempelvis i samband med problemen med kvicksilverbetat utsäde och med DDT/PCB i mitten på 1900-talet. Detta hade sannolikt blivit än mer tydligt om man då haft en väl fungerande miljöövervakning av både fjärilar och fåglar. Sammantaget innebär detta att det finns goda skäl till att använda fåglar och fjärilar som indikatorer på miljöns och på den biologiska mångfaldens allmäntillstånd.

[1] Nilsson, S.G. m.fl. 2013. Land-use changes, farm management and the decline of butterflies associated with semi-natural grasslands in southern Sweden. Nature conservation 6: 31-48.

[2] Van Swaay, C.A.M. et al. 2015. The European butterfly indicator for grassland species 1990-2013. Report VS2015.009 De Vlinderstichting, Wageningen.

[3] Donald, P.F. m.fl. 2001. Agricultural intensification and the collapse of Europe’s farmland bird populations. Proceedings of the royal society of London B.: 268:25-29.

[4] Donald, P.F. m.fl. 2006. Further evidence of continent-wide impacts of agricultural intensification on European farmland birds, 1990–2000. Agriculture, Ecosystems and Environment 116: 189–196.

[5] Wretenberg, J. m.fl. 2006. Population trends of farmland birds in Sweden and England: similar trends but different patterns of agricultural intensification. Journal of Applied Ecology 43: 1110-1120.