Betesmarkernas och slåtterängarnas värden har uppkommit som en följd av människors brukande av markerna och värdena är beroende av fortsatt hävd. De biologiska och kulturhistoriska värdena är därmed starkt sammankopplade. Framförallt slåtterängarna har genomgått en omfattande minskning under det senaste århundradet. År 1927 fanns det cirka 526 000 hektar slåtteräng[1], vilket kan jämföras med de cirka 6 600 hektar som finns i miljöersättningen i dag och som fortfarande sköts med slåtter. Orsaken till att slåtterängarna har minskat i så hög grad är att vinterfodret till betesdjuren produceras på åkermark (vall) istället för på slåtterängar. Många av de slåtterängar som tidigare sköttes med slåtter betas istället i dag och räknas då som betesmark. Betesmarkerna har också minskat, men inte i samma omfattning.
Miljökvalitetsmålet anger att odlingslandskapet ska vara öppet och variationsrikt med betydande inslag av hävdade naturbetesmarker och slåtterängar som erbjuder livsmiljöer och spridningsvägar för vilda växter och djur. Naturtyper som är knutna till odlingslandskapet ska ha gynnsam bevarandestatus och biologiska värden och kulturmiljövärden som uppkommit genom långvarig skötsel ska vara bevarade eller förbättrade. Dessutom ska hotade arter och naturmiljöer återhämta sig. Det är svårt att utifrån preciseringarna fastställa hur stora arealer (av olika naturtyper) som behövs, men det är tydligt att arealerna behöver öka.
Betesmarkerna i indikatorn utgörs av såväl naturbetesmarker som kultiverade betesmarker. En naturbetesmark har, i motsats till en kultiverad betesmark, inte påverkats av exempelvis gödsling eller plöjning i närtid. I naturbetesmarkerna finns vanligtvis de stora flora- och faunavärdena, men också de kultiverade betesmarkerna har betydelse för odlingslandskapets natur- och kulturmiljövärden.
Det finns anledning till att följa utvecklingen av marktyperna alvar-, skogs, fäbod- och mosaikbete var för sig, dels eftersom de har höga naturvärden, dels då de utgör resterna av det som tidigare utgjorde så kallade utmarksbeten. Utmarksbeten utgjordes av all den mark som inte hade hägnats in som inägor. På utmarken betade djuren medan inägorna användes för åkerbruk. Utmarksbeten ingår i indikatorn, men då hopslagna med marker med särskilda värden, till kategorin ”marker med höga natur- och kulturvärden”.
Alvarbetena ökade mellan 2001 och 2005, men minskade därefter och ligger nu på en stabil nivå på cirka 26 000 hektar. Arealen fäbod- och skogsbete har följt samma mönster och stabiliserats på cirka 16 000 respektive drygt 12 000 hektar. Mosaikbete och gräsfattiga marker infördes som en egen markklass i landsbygdsprogrammet 2007 och arealen har ökat till drygt 8 000 hektar 2024.
Indikatorn följer hur stor areal betesmark och slåtteräng som sköts inom miljöersättningen. För att följa kvalitetsförändringar i markerna krävs kompletterande uppföljning. Jordbruksverket finansierar ett uppdrag för att följa kvaliteten i ängs- och betesmarker sedan år 2006. I kvalitetsuppföljningen inventeras dagfjärilar och humlor. Under 2017 publicerade SLU en rapport med resultat från tillstånds- och förändringsanalyser utifrån kvalitetsuppföljningen[1].
Länsstyrelsen driver miljöövervakning av gräsmarker inom den regionala miljöövervakningen i landskapsrutor. Miljöövervakningsprogrammen kommer gemensamt att ge underlag för framtida bedömningar av hur de biologiska värdena i ängs- och betesmarkerna utvecklas.
Riksantikvarieämbetet har utvecklat en metod för att följa mängd, läge och tillstånd för olika kulturmiljövärden genom NILS (nationell inventering av landskapet i Sverige), bland annat de kulturbärande landskapselementen i åker, äng och betesmark. Det är endast delar av denna metod som är i drift och då inventeras landskapselement vid åkermark genom den regionala miljöövervakningen i landskapsrutor[2]. Kulturmiljöer i betesmarker och slåtterängar övervakas alltså inte.
Inventering av Sveriges ängs- och betesmarker
En inventering av de biologiskt och kulturellt mest värdefulla ängs- och betesmarkerna i Sverige genomfördes mellan åren 2002 och 2004. Sammanlagt beskrevs 6 700 hektar ängar och 228 900 hektar betesmarker. Data från inventeringen finns samlade i databasen TUVA, vilken kan nås från www.jordbruksverket.se/tuva.
Nya data registreras efter hand, från och med 2016 ligger fokus i inventeringen på att återbesöka tidigare inventerade marker men inventeringen av nya marker fortsätter också. Inventeringen utgör en grund för kvalitetsuppföljningen av slåtterängar och betesmarker.
Betesmarker i landsbygdsprogrammet 2014-2020
År 2014 beslutades om ett nytt landsbygdsprogram för Sverige. Programmet innebär satsningar på företags- och landsbygdsutveckling samt miljöåtgärder. I programmet finns bland annat alla miljöersättningar och miljöinvesteringar.
Syftet med miljöersättningen för betesmarker och slåtterängar är att bevara och förstärka hävdgynnade natur- och kulturmiljövärden. Betesmark definieras som ett jordbruksskifte som inte är lämpligt att plöja och som används till bete. Det som växer där ska vara lämpligt som bete och dugligt som foder. Lantbrukaren kan få ersättning för skötsel av marker med allmänna respektive särskilda värden. Därutöver finns särskilda markklasser för alvarbete, skogsbete, fäbodbete, mosaikbetesmark och gräsfattig mark.
För betesmarker och slåtterängar som omfattas av miljöersättning finns krav på att de ska skötas med bete och/eller slåtter varje år så att ingen skadlig ansamling av förna sker. Gödsling, kalkning, användning av kemiska bekämpningsmedel, täkt av sten och jord eller andra åtgärder som kan skada natur- och kulturvärden får inte utföras. För betesmarker och slåtterängar med höga natur- eller kulturvärden som kräver särskild skötsel kan jordbrukaren få ersättning för särskilda värden. Särskild skötsel kan till exempel vara förbud mot tillskottsutfodring av betesdjur, reglering av betestryck och betes- och slåttertidpunkt eller skötsel och underhåll av kulturhistoriska lämningar.
Ängs- och betesmarker i den strategiska planen 2023-2027
Sedan 2023 finns en ny gemensam jordbrukspolitik inom EU. Varje medlemsland måste ta fram en strategisk plan som bland annat innehåller ersättningar till miljöåtgärder. Miljöersättning för skötsel av betesmarker och slåtterängar och miljöersättning för fäbod är de viktigaste ersättningen för bevarande av dessa marker. En stor andel av betesmarkerna berättigar även till gårdsstöd och kompensationsstöd. Ersättning till restaurering av ängs- och betesmarker ingår inte i den strategiska planen utan finansieras som ett nationellt stöd. I strategisk plan finns även pengar för kompetensutveckling.
Förändringar av EU:s jordbrukspolitik
Under 2005 infördes EU:s reformerade jordbrukspolitik i Sverige. Tidigare areal- och djurbidrag upphörde till stor del och ett nytt gårdsstöd infördes. Gårdsstödet innebär att ersättning lämnas för åker- och betesmark om vissa skötselkrav uppfylls, dock utan krav på produktion. Det innebär att betesmarkerna ska skötas, men det är svårt att avgöra hur hävden påverkas. Minskade djurbidrag gör det mindre lönsamt att ha betande djur, men å andra sidan ges ökad ersättning till betesmarker. Gårdsstödsreformen ledde till ett ökat intresse för att anmäla betesmarker som tidigare inte varit registrerade, vilket innebär att den redovisade arealen 2005 inte stämmer överens med vad som faktiskt fanns.
För att ytterligare öka miljönyttan med gårdsstödet införde EU under 2015 krav på att en viss del av gårdsstödet ska villkoras till miljöåtgärder, en så kallad förgröning av stödet. Förgröningen medför krav på bevarande av permanenta gräsmarker på nationell nivå, krav på en viss gröddiversitet (minst tre grödor måste odlas på större gårdar) samt krav på att det ska finnas så kallade ekologiska fokusarealer (endast krav i de delar av Sverige som präglas av jordbruk).
Under 2014 beslutade regeringen om att använda en del av gårdsstödet till ett riktat djurbidrag till nötkreatur. Stödet har kunnat sökas från och med 2015. Förhoppningsvis kan detta leda till att fler betesmarker hävdas framöver.
Regler om antal träd i betesmarker och slåtterängar
År 2008 kom nya regler för vilka betesmarker och slåtterängar som är stödberättigande. Detta var på grund av att Sverige fått kritik för att tidigare ha betalat ut stöd för marker med för mycket träd och buskar. Eftersom regelförändringarna inte var tillräckliga infördes nya regler år 2009.
Jordbruksverket har gjort en utvärdering av miljöeffekterna av reglerna. Reglerna innebar att man har ändrat på vad som får räknas som ängs- och betesmark efter hur mycket träd det finns. En del arealer har därmed försvunnit men det mesta tyder på att de marker som förvunnit inte kan räknas som hävdgynnad naturtyp. Reglerna har också inneburit röjning i ängs- och betesmarker vilket i många delar varit positivt. Negativt är att en del jätteträd och grova träd har röjts bort vilka representerade stora natur- och kulturvärden som inte går att återskapa. Regelverket har också inneburit ett stort missnöje och krånglet kan ha bidragit till att man valt att inte längre söka ersättning[4].
En ny ängs- och betesmarksdefinition beslutades under 2015. Fokus är numera på markens fodervärde och inte på antalet träd. Detta kan ha påverkat betesmarksarealerna i en positiv riktning.
Läs mer på Jordbruksverkets webbplats.
Läs om Riksantikvarieämbetets miljömålsarbete på
myndighetens webbplats.
[2] Regional miljöövervakning i landskapsrutor. www.remiil.se
[3] Jordbruksverket, 2012. Betesmarker och slåtterängar med miljöersättning. Jordbruksverkets rapport 2012:42. Uppgifter om arealer för 2012 och 2014 är opublicerade data utifrån analyser som Jordbruksverket har gjort.
[4] Jordbruksverket 2012, Hur påverkas natur- och kulturvärden av en striktare betesmarksdefinition? Rapport 2012:20
[1] SCB 1930. Statistisk årsbok för Sverige 1930.
