Bara naturlig försurning

De försurande effekterna av nedfall och markanvändning ska underskrida gränsen för vad mark och vatten tål. Nedfallet av försurande ämnen ska inte heller öka korrosionshastigheten i markförlagda tekniska material, vattenledningssystem, arkeologiska föremål och hällristningar.

Riksdagens definition av miljömålet

Bara naturlig försurning

Skogsmark, sjöar och vattendrag är i många fall naturligt sura. Nedfall av försurande ämnen har dock lett till en ökad försurning. Försurningen påverkar växter och djur och bidrar till ökad söndervittring av material.

Sidan senast uppdaterad: 31 mars 2025

Försurning av mark och vatten påverkas av nedfall av försurande ämnen med nederbörden. De ämnen som bidrar till försurning är svaveldioxid, kväveoxider och ammoniak. Utsläpp av dessa ämnen till luften kommer framför allt från väg- och sjötrafik, värme- och elkraftverk, industrier samt jordbruk.

Nedfallet av svavel och kväve över Sverige har minskat under flera årtionden, vilket har bidragit till att antalet försurade sjöar och vattendrag stadigt har minskat. Nedfallet av svavel idag är nära förindustriella nivåer, medan nedfallet av kväve är fortsatt högt i delar av Sverige och minskningen är inte lika omfattande som för svavel. Den internationella sjöfarten och intransport från andra länder är två bidragande faktorer till nedfallet av försurande ämnen i Sverige. Det är främst i södra och sydvästra Sverige som försurningstrycket är fortsatt högt och där är en stor andel av sjöarna och vattendragen försurade.

Försurning till följd av mänskliga aktiviteter skadar djurlivet i sjöar och vattendrag. Försurning bidrar till ökad korrosion, det vill säga att material vittrar sönder, och drabbar till exempel fornlämningar och nedgrävda rörledningar. Även människans hälsa kan påverkas negativt, exempelvis av dricksvatten från försurade brunnar.

Skogsbruk kan bidra till försurning, både genom tillväxt och skörd. En ökad efterfrågan på biobränsle har gjort att uttag av hela träd, inklusive grenar och toppar, har blivit vanligare. Detta kan leda till ökad markförsurning och utarmning av näringsämnen i områden som sedan tidigare varit svagt buffrade eller där försurningstrycket är fortsatt högt.

Vilka är utmaningarna?

Det tar lång tid för naturen att återhämta sig. Trots att de totala utsläppen av svaveldioxid och kväveoxider i Europa har minskat rejält under de senaste fyrtio åren, har det endast lett till en långsam förbättring av försurningen av Sveriges sjöar och vattendrag. Fortfarande bedöms sju procent av sjöarna vara försurade på grund av människans olika verksamheter. I skogsmark och grundvatten tar återhämtningen ännu längre tid. Merparten av de försurande ämnen som faller ned över Sverige har förts hit med vindar från andra länder och från internationell sjöfart. Det räcker med andra ord inte att minska de svenska utsläppen för att minska försurningen i Sverige. Det finns internationella avtal som begränsar utsläppen, både inom EU och inom FN:s luftvårdskonvention.

Den stora utmaningen är att fortsätta att begränsa försurande utsläpp från transportsektorn, både i Sverige och internationellt. Det gäller även den internationella sjöfarten där utsläppen av kväveoxider är stora. Skogsbrukets relativa bidrag till försurningen har ökat i takt med att nedfallet av försurande ämnen har minskat. Skogsbrukets försurande påverkan förväntas få större betydelse i takt med minskat nedfall och bedöms även komma att öka med ett varmare klimat.

Når vi målet?

Nej

Nedfallet av försurande ämnen har under de senaste decennierna minskat, liksom antalet försurade sjöar och vattendrag. Fler åtgärder krävs dock för att minska utsläppen från landbaserade källor i Europa och från internationell sjöfart. Den nya luftvårdspolitiken och revideringen av takdirektivet inom EU är viktiga insatser. Nationellt krävs åtgärder främst för att minska skogsbrukets påverkan.

Utvecklingen i miljön är positiv.